söndag 25 december 2011

Passionerade kyssar 2012

Jag såg en reklamfilm som gjorde mig väldigt provocerad. Det var reklam för Unicef, tror jag, och en medelålders kvinna sa ungefär såhär: "Vad har DU gjort i dag? JAG har i alla fall räddat liv för jag är världsförälder." Något i den stilen.

Välgörenhet är säkert bra på många sätt och bättre än ingenting, men just den där sidan av myntet, den där "titta på mig som är så otroligt GOD"-sidan... Jag kräks! Det är som om den där kvinnan VILL att det ska fortsätta vara stora skillnader i världen. För annars skulle hon inte få möjlighet att stå med en livgivande, metaforisk hand på pannan på ett svart barn som ligger i en sjuksäng. Att få känna sig GOD och MÄKTIG.


Fundraisers, patronising scum that you are
Using the disabled as vehicles
To satisfy your emotional greed
When you know what i need
Rights not charity, hope and equality
Not to be looked down upon
I'm not stupid just constantly reminded otherwise

* * * * *

Lucinda Williams, henne har jag inte lyssnat på direkt. Jag minns att min kompis M. lyssnade mycket på skivan "Car wheels on a gravel road" för kanske tio år sedan. Och jag lyssnade väl med ett halvt öra sådär. Det var bra, helt ok, men jag fastnade inte riktigt. Men jag vet ju att Williams har hållit på i ungefär tusen år (hennes första skiva kom 1979) och är mycket respekterad. Men så i går spelade syrran upp en gammal låt med henne för mig, "Passionate kisses", som jag gillade liksom instinktivt. Det var poppigare, lättare, mindre stabbigt än det jag hört med Williams innan.

Passionerade kyssar. Det har inte blivit några sådana för min del under 2011. Så om jag önskar mig något inför 2012 är det det. Men det är helt ok om det inte skulle bli så. Livet är faktiskt rätt king. Hoppas det är det för dig med. Jag vet inte om jag skriver något mer här innan nyårsafton så, i förskott: Gott nytt år! Ta hand om dig.


fredag 16 december 2011

Notering: Många umgås mycket på internet

I kväll hade Rapport ett inslag som handlade om att vi människor umgås mer och mer (ja, faktiskt jättemycket!) på World Wide Web, det världsomspännande nätet internet. Tydligen är vissa svenskar uppkopplade på internet nästan dygnet runt!!! I inslaget fick vi även titta in i spåkulan för att se vad det här kommer leda till framgent. En av de som uttalade sig var psykologen Per Naroskin - som alltså fick göra exakt samma grej som han gör i Sveriges Radio P1! Det vill säga: Spana. Det tyckte jag var lite roligt. Alltsammans fick mig bara att tänka på Optiker Berglund. Klicka och scrolla ner en bit för att läsa hans spaningar.

söndag 4 december 2011

Den svenska kulturimperialismen

Jag var på middag i går och vi pratade om Norge, om att svensk populärkultur är så stor där. Så stor att den känns som en naturlig del av norskarnas eget kulturarv. Allt ifrån Astrid Lindgren och Cornelis Wreeswijk (hur det nu stavas) fram till Veronica Maggio och Bob Hund. Och frågorna vi ställde, och aldrig kom fram till några riktigt bra svar på, var: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?

Vi tog till exempel upp faktumet att Sverige alltid har varit bra på att plocka upp strömningar utifrån, från England och USA. Det kan ju i sin tur leda till att mycket av musiken som görs i Sverige har ambitionen att verka i en större sfär, att artister inte känner att de bara gör musik för hemlandet. Det kan möjligen göra att musiken blir mer allmängiltig och plockas upp i andra länder, till exempel Norge. Och Sverige har ju haft många fler internationella framgångar när det gäller musik, och kanske film och tv också, än de andra nordiska länderna.

Men frågan är ju varför det är just Norge som tagit det till sig så mycket. För i Finland och Danmark är det inte alls på samma sätt. Där verkar det finnas en annan "kulturell stolthet" eller vad man nu ska kalla det. En anledning skulle kunna vara att Norge är ett mindre land än Sverige både befolkningsmässigt och geografiskt. Och att Norge historiskt länge varit i union med Sverige och därmed blivit mindre självständigt. Men alla de anledningarna passar ju in på Finland och Danmark också (Island utelämnar jag i diskussionen eftersom jag känner mig helt lost när det gäller det landet)! Mindre länder, utnyttjade av andra, krigshärjade. Det är så svårt att förstå, tycker jag. Särskilt eftersom jag upplever att det finns mer flaggviftande och patriotism i Norge än i Sverige. Det borde väl göra att man vill lyfta upp den egna kulturen också?

Det blir också svårt att inte komma in på frågan om varför Sverige behandlar kultur från Norden i allmänhet, och kanske Norge i synnerhet, så styvmoderligt. Det finns liksom inte på kartan att P3 skulle spela låtar på norska eller på danska förutom i undantagsfall. De enda exempel jag kan komma på från de senaste åren är danska Rasmus Seebach ("Natteravn") och norska Lars Vaular ("Rett opp og ned").

På 80- och 90-talen var det en våg av danska sångerskor som blev stora i Sverige. De spelades mycket i radion och var med på tv: Hanne Boel, Lis Sörensen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger och Anne Linnet - The Big Five som jag och J. brukar kalla dem. Och då minns jag att man inte reagerade över att höra låtar på danska på radion. Men det klimatet verkar inte råda just nu.
 

Tillbaks till det här med Norge. Jag har ju många vänner som har jobbat i Norge, bott i Norge och vissa som fortfarande gör det. Har ni någon förklaring till grundfrågorna jag ställde i början: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?

Parentes: För att råda bot på min ignorans gjorde P. en norsk låtlista till mig för ett tag sedan. Den kan du lyssna på här.

För övrigt: Ber om ursäkt för den höga Fredrik Lindström-faktorn i det här inlägget.

Korallreven

Det är ju tur att man har sina prioriteringar i ordning här i livet. När det som kan väcka den starkaste ilskan inte är orättvisor, miljöförstörelse och krig utan det senaste musikaliska luftslottet. Rätt löjligt att jag orkar bry mig. Men ibland har jag känslan av att det är just den typen av småaktig ilska som ger mig den energi som får mig att orka med vardagen.

Korallreven, alltså. Den svenska musikduon som är i ropet just nu. Är det bara jag som ser att kejsaren är naken? Jag har bara hört en låt och det räckte. Det var en kille som visksjöng med mycket reverb långt bak i mixen. Och så var det lite synthar och tropiska ljud till det. Jag undrar om någon verkligen kan älska den musiken, att den kan betyda något för någon på riktigt. För mig lät det så otroligt fegt! De riskerar ingenting med varken texter eller musik. Ängsliga toner för ängsliga människor. Eller som M. sa: "Helt meningslös musik för journalister och andra idioter."

Nu kanske ni tycker jag är taskig mot Korallreven. Och det stämmer väl. Men jag sparkar ju inte på någon som ligger direkt. Och jag har såklart ingenting emot dem som personer, de kanske är världens schysstaste killar. Jag har aldrig träffat dem eller så.

tisdag 29 november 2011

En klämmig låt om döden



En låt jag lyssnade mycket på när jag var barn. Kanske inte i den här versionen, dock. Känns som att det saknas ett "jippi-aj-aj jippi-jippi-aj"-parti på slutet. Men den är fin. Det finns en äkta dödsångestlindrande känsla i den, tycker jag.

IDIOT

En jag känner har fått ett ovälkommet telefonsamtal från en okänd man. En stalker. "Är det du som bor i X? Vilken fin röst du har", sa han. Hon blev skraj, såklart, och bad en annan kompis möta upp för att följa henne hem. Jag blir så jävla jävla arg. KAN FOLK SLUTA VARA DUMMA I HUVET?!"#¤%&

SCUM och Knausgård

Pga mosig i huvet pga jobb vet jag inte om jag kan få ur mig mina tankar på ett begripligt sätt, men jag ska försöka. Det handlar i alla fall om konstverket och konstnären och om man ska skilja på dem och om man ska ställa moraliska krav på konstverket och konstnären. En diskussion som väl är ganska lik den som vi hade här på bloggen tidigare i och med inlägget "Konsten att hata alla lika mycket".

Jag lyssnade på Nya vågen i P1 i dag och det handlade bland annat om uppsättningen av SCUM-manifestet på en teater i Stockholm. En uppsättning som har lett till en uppdelning, folk känner att de måste ta ställning för eller emot. Det har till och med gått så långt att journalister har blivit mordhotade eftersom de har hyllat och/eller försvarat föreställningen. Jag har inte sett den, men jag har läst manifestet som jag tyckte var argt och roligt. Och jag kände mig inte personligen angripen och mordhotad av texten. Men jag vet inte, folk är väl olika. Och som sagt, jag har inte sett föreställningen. Om Solanas bok hade handlat om, säg, svarta människor som grupp (i stället för män) hade det nog varit mer problematiskt. Och jag skulle vilja påstå att det är en annan sak. Att det inte går att bara byta ut varje "män" i manifestet mot någon annan grupp och säga "aha, vad sa ni nu då?". För sammanhanget spelar roll.

I radioprogrammet pratade de också om Knausgårds Min kamp och att vissa i Sverige vill kritisera och debattera idé-innehållet i den. De menar att K. lägger fram vissa nazivänliga och antijämställda tankar i den. Ett exempel på det senare ska visst vara (jag har inte läst Min kamp) när Knausgård skriver om hur töntigt, tråkigt och omanligt det känns att gå runt med en barnvagn. För mig låter det bara som att han är ärlig med vad han verkligen känner och INTE att han lägger fram det som en åsikt som han verkligen står för. Typ "jag tycker inte att män ska gå med barnvagn". Det är väl olika saker att tänka och känna jämfört med att verkligen anse att något är rätt? Och ÄVEN om han verkligen tycker det är rätt så kan boken vara bra för det, eller? Ni som har läst boken/böckerna kan väl säga hur ni tolkade det.

Det intressanta var att i norskt kulturliv verkar de inte alls diskuterat Knausgårds böcker på det sättet. Där har den moraliska dimensionen mest handlat om att Knausgård lämnar ut sin familj och andra. En mer personlig, och mindre ideologisk om man så vill, debatt. Och då har ändå norrmännen en historia där de verkligen fick känna på vad nazismen innebär!

Om jag ska vara ärlig så kände jag spontant: Vad skönt det låter i Norge. Om konst bara kunde få vara konst. Vare sig det gäller Solanas eller Knausgård. Jag vet ju att det inte är så enkelt, särskilt när båda deras verk är så intimt sammankopplade med deras liv. Men ja, det var så jag tänkte. Jag skulle vilja läsa och uppskatta deras böcker oavsett om de kanske har värderingar som jag inte delar. Det blir så otroligt jävla fattigt om det moraliska och politiska filtret ska läggas över precis all konst. Det kväver. Eller jag vet inte. Vad tänker ni?

tisdag 15 november 2011

Macht kaputt was euch kaputtmacht

För länge sedan gjorde Hospitalet en låt som heter "Macht kaputt was euch kaputtmacht". Det är tyska och betyder ungefär "krossa det som krossar dig". Låten handlar om ett tjej som blir hjärtekrossad och för att, som hon ser det, utkräva rättvisa försöker hon krossa killens hjärta. Alltså bokstavligen. Hon lyckas inte med det, det blir rättegång och hon döms till fängelse för misshandel och får betala skadestånd till killen.

Den tyska frasen kommer väl egentligen från politiskt håll, från anarkismen. Och i går råkade jag zappa förbi ett program på tv-kanalen Axess. Det handlade om pop och politik, en serie i flera delar. I det här avsnittet var de bland annat i Tyskland under 70-talet och de spelade ett band som hette Ton Steine Scherben. De hade en låt som hette "Macht kaputt was euch kaputtmacht"! Det tyckte jag var lite roligt. Jag kände varken till dem eller låten sedan innan. Gjorde ni det? Är de kända?

Drömjobb = talskrivare åt presidenten

Men allvarligt, kan folk sluta vara intresserade av amerikansk politik?! Jag håller fan på att sprängas av irritation. Intresset är inte för egentlig politik - ideologi och idéer - utan för saker som: "spelet", "presidentvalskampanjer", "personligt varumärke", "mediebilden", "strategier". Bara massa PR-trams! Jag misstänker att det är tv-serien "Vita huset" som ligger bakom och har gjort folk fascinerade/dumma i huvet. Nu vill varenda jävla svensk medieman i åldern 20-40 år jobba som talskrivare åt USA:s president. Men skärp er!

Bra för Sverige

Nu gnölar sörlänningarna. De har fått dyrare el pga nya elområden. Bu-fucking-hu. Allvarligt, jag tycker vi ska stänga ner LKAB, SSAB, all vattenkraft och skogsavverkning och se hur jävla BRA FÖR SVERIGE det går sen.

måndag 14 november 2011

Filmquell

Jag hyrde två filmer i går, "Blue valentine" och "Easy A". Någon som sett dem? Jag tyckte båda var bra. Sevärda.

Först såg jag "Blue valentine". Hade inte läst någonting om den utan bara fått den rekommenderad av en bekant. Men jag kände igen Michelle Williams och Ryan Gosling. Jag gillar Williams. Hon kan verkligen utstråla alldaglig trötthet och lesshet. Få Hollywood-skådisar kan det. Gosling är också bra. Men han var inte så snygg som jag mindes honom. Har haft någon slags fix idé om att han är skitsnygg. Okej, han är inte ful, han ser bra ut. Men jag har nog överskattat honom i den aspekten.

Det har de förresten lyckats med i filmen. Parets utseenden. Med, antar jag, enkla medel (inget datafix) lyckas de få dem att se yngre/äldre ut. Typ 10 års skillnad ser det ut som! Det är imponerande. Och tillbakablickarna är nästan det som gör hela filmen. Trots att pirret och lyckan i förälskelsen är väl skildrad finns det något olycksbådande i deras första möten. Eftersom man vet hur det kommer gå sedan.

"Easy A" var en mer lättillgänglig film. Rolig och rapp. Och Emma Stone är rätt charmig faktiskt. Även om jag tycker Patricia Clarkson och Stanley Tucci (två av mina favoriter!) stjäl showen som hennes roliga och schyssta föräldrar. Annars var det lite kul och oväntat att se Clockwork orange-McDowell i en biroll (som rektor). Jag kände även igen en tjomme från "Gossip girl".

Sedan är det alltid intressant att hur progressiv en Hollywood-film än försöker vara så landar den nästan alltid i något välbekant i slutet. Då får alla i staden veta att huvudpersonens slamprykte är falskt (PUH!) och så blir hon ihop med goa killen (MEN GUUU VA SKÖNT!). Antingen får filmarna alltid vika sig för det de tror att producenterna och publiken vill ha eller så har de en skev självbild av att vara mer progressiva än de är.

Men nu raljerar jag och är lite väl tuff. Filmen har trots allt ganska många lager och perspektiv och en lekfull inställning till könsroller. På något sätt måste den vara realistisk också: En tjej blir (väl?) aldrig en cool hjälte, en charmör, av att ligga runt. Det fungerar inte så.

torsdag 10 november 2011

The stiff years

I dag köpte jag mitt första mp3-album. Innan dess har jag bara köpt spridda låtar vad jag kan minnas. Jag slog till på Kirsty Maccolls samling "The Stiff years" för 99 kronor. Så jävla värt. Har haft en hang-up på "He's on the beach" och var bara tvungen att ha den. Nu spisar jag den om och om igen. Och "Terry" och "You caught me out" och...

Jag har tänkt på Kirsty en del på sistone. Att hon varit inblandad i FLERA klassiska grejer, sådana som artister blir glada över om de får EN av under sina karriärer. Det hon sjöng in med Smiths och Morrissey. Jullåten med Pogues. "They don't know" som hon skrev som tonåring och som blev en jättehit med Tracey Ullman. Och hennes tolkning av "New England" som blivit en modern klassiker.

Hennes sound är helt eget också. Jag spelade "He's on the beach" i går och farsan ba "Är det Kirsty Maccoll?" trots att han aldrig hört låten förut. Det är något med det där 80-talsreverbiga och hur hon lägger sin röst i lager på lager. Ljufligt.

 
Synd att hon gick och dog för tidigt. Jag läste en del om det förut. Att hon var på semester med sina barn och var ute och badade när en jävla idiot kom och mejade ner henne med en motorbåt. Om jag minns rätt var det i ett område där motorbåtar var förbjudna dessutom. Tror det blev rättssak och någon blev dömd. Men då var ju skadan redan skedd.

Att ha roligt är roligt

"Att ha roligt är roligt." Så avslutas en dikt som min morfar skrev en gång. Så jävla rätt. Jag håller med fullt ut. Just för tillfället har jag roligt åt Kristen Wiig. Och åt Magnus Ekelunds blogg som jag skulle tro är en av Sveriges absolut roligaste bloggar. Det är härligt att skratta!

Nya vågens feminism

Ett av mina favoritprogram i P1 är "Nya vågen", ett program med debatt och kritik om samtida kultur. Men en grej är de riktigt dåliga på: genus och feminism. Ändå försöker de gång på gång. Och det smärtar mig så eftersom det hade kunnat bli bra - bara de hade varit bra på det.

I senaste avsnittet handlade det om tanttrenden och hemmafrutrenden. Där kunde programledaren Jenny Aschenbrenner rada upp flera exempel som styrkte tesen att dessa trender finns i Sverige i dag. Men sedan kom den här formuleringen (jag tog den från hemsidan så den var väl inte exakt samma i programmet): "Varför vållar klockade kjolar och lagt hår så mycket debatt medan en generation unga tweedklädda män ostört kan sitta med pipan i mungipan?"

Vad är dåligt med det här då? Jo, för det första kommer programledaren inte med några konkreta exempel som backar upp tesen att det finns en gubbtrend i Sverige. Det ska vi liksom bara köpa ändå. Var är de unga gubbarna? Var är tv-serierna, radioprogrammen, tidningarna och bloggarna som representerar unga män som lever gubbliv? Själv kommer jag bara att tänka på Johan Hakelius och han är ju inte ens speciellt ung. Ge mig konkreta exempel!

På denna skakiga faktagrund ska det sedan diskuteras: Varför? Svaret är redan givet, det är liksom inskrivet i frågan. Det gäller bara att någon ska säga det. Just den här gången är det journalisten Jenny Damberg. Hon säger något i stil med att kvinnor alltid bedöms hårdare än män, vad det än gäller. Det hade jag nog svarat själv också. Svaret är helt enkelt: Patriarkatet. Problemet är bara att det svaret sällan öppnar för någon vidare debatt. Det tar slut där.

Jag har verkligen inget emot att "Nya vågen" anlägger feministiska och genusmässiga perspektiv. Tvärtom. Men det ska fan vara mer underbyggt, avancerat och debattvänligt än så här.

lördag 5 november 2011

Please don't confront me with my failures / I have not forgotten them

Bor hemma hos morsan och farsan för tillfället. Det är ganska ovanligt för folk i min ålder. Och jag vet ju såklart att det är patetiskt. Detta vet jag eftersom jag inte är dum i huvet. Men vissa verkar ju tro det, tro att jag är dum i huvet och att jag inte vet att det är patetiskt. Därför måste de påminna mig om det genom mer eller mindre humoristiska pikar, typ varje dag. Och visst kan jag skämta med och skratta, men det börjar bli tröttsamt nu. Kom med nåt nytt, snälla. Jag har inga större problem med boendesituationen (och att uthärda beskyllningar om patetik från mig själv + självhat är jag van vid och bra på). Det verkar som att en del andra stör sig mer på hur jag lever än vad jag gör. Det borde väl räcka för dem att leva sina egna, som de verkar tycka, härliga och fantastiska liv - i jämförelse med till exempel mitt då - utan att behöva pissa på andras. Skit i mig om det inte handlar om omtanke.

torsdag 3 november 2011

Bra och dåligt

Jaha, då har man blivit med Twitter. Jag har säkert pissat sönder Twitter i alla möjliga sammanhang, men det är väl bara att äta upp det då. Jag älskar att äta! Och det är skillnad att göra en sak och att köpa ett helt koncept. Jag använder ju Facebook, men det behöver inte betyda att jag älskar själva Facebook förbehållslöst. Eller att jag tycker det ska lyftas upp till nyheter. Jag menar, jag tycker ju till exempel om att äta chips, det är något jag gör. Men jag vill inte höra om det i Ekot bara för den sakens skull.

Twitter då. Jo, men det är rätt kul. Man får ta det för vad det är: En slags "chatt" för "vuxna". I Sverige är det ju mest kändisar, journalister och annat mediefolk som håller på. Har ingen aning om hur pass folkligt det blivit i andra länder. Där är deltagandet kanske mer representativt för befolkningen? Skillnaden är ju väldigt stor mot Facebook. På fejjan finns mer än halva Sveriges befolkning, på Shitter är det väl några tiotusental som är aktiva. Sen kan man såklart hata sönder Facebook och allt vad det står för ändå. Men det är svårare att ignorera.

Men det märks ju att vissa svenska twittrare verkligen inte tar det för vad det är. De tar Twitter på stenhårt allvar. Och har liksom skapat sig en identitet av det. "Hej, jag är Anna Bengtsson - twittrare." Herregud. I de fallen finns det både lökar att släppa och pinnar att dra ut ur röven.

När det gäller T. som källa till nyheter är jag kluven. Jag tycker det är lika puckat att avfärda sociala medier (äckligt uttryck, men jag vet inte vad man ska använda istället?) i nyhetssammanhang som att okritiskt hylla dem. Det finns ju exempel när det fyller en funktion, som vid Utöya. Ingen journalister fanns där under händelsen, men folk på ön kunde själva twittra. Då fanns unik och relevant information på Twitter. Självklart måste den nyhetsvärderas och bedömas källkritiskt, men vadå, det gäller ju för alla medier.

Men vissa nyheter som har med Twitter att göra känns inte alltid allmängiltiga. Det är skitgrejer helt enkelt som de flesta inte bryr sig om. Då handlar det om att journalisterna gör en annan bedömning - eftersom Twitter är en verklighet för dem. Man blir hemmablind, gör sitt intresse till andras. Ett annat störigt inslag i nyheterna som har med T. att göra är att själva mediet ofta - och inte nyheten/händelsen - får spela en orimligt stor plats. Twitter som företeelse, Twitter som fenomen. Då förvandlas det till en slags metanyhet med lite substans.

Som skrivet, det finns både fördelar och nackdelar.

tisdag 25 oktober 2011

Snyggdeppan

Med vissa artister ställs det på sin spets varför jag egentligen lyssnar på musik och hur jag gör det. Som med Deportees. Jag lyssnar på deras nya skiva som fått himla fina recensioner av många och jag känner inte så mycket. Det är väl bra sådär, bra låtar. Några av låtarna på skivan är bättre än de andra.

Men jag skulle ha svårt att slänga iväg en 5:a i betyg, det kan jag säga. Redan där är det väl fel? Att jag jämför med kritikerna när jag känner efter vad jag själv tycker. Men det är så svårt att skaka av mig när jag väl har råkat läsa recensionerna.

Musiken låter snygg också. Den är liksom "väl avvägd". På något sätt stör det mig. Det är också fel, tror jag. Att musiken är snygg ska ju inte spela någon roll så länge det är bra, så länge jag gillar det. Sedan ser jag bilder på bandet. De är väldigt snygga och har snygga kläder. Det bara spär på min skepsism. Musiken är snygg, de är snygga. "Deportees, sånt himla snyggband", tänker jag. Vilket såklart är orättvist. Det är lika förkastligt att vara skeptisk mot någon för att den är snygg som mot den som är ful. Visst?

Jag vet att jag tänkt liknande tankar om Feist. Att allt är snyggt med henne och hennes musik och att det har legat henne i fatet, från mitt håll. Med andra artister struntar jag i allt det här, då är det bara musiken som räknas. Tror jag. Eller är det någonsin bara musiken som spelar roll? Det är svårt att stoppa tankar när de väl har satt igång. Se samband, bygga förväntningar. Är det bara jag som tänker såhär mycket?

onsdag 19 oktober 2011

Jens Lekman "Waiting for Kirsten"



We were waiting for Kirsten, me and Joel
'Cause we found out the name of her hotel
With a folköl and an evening paper
In which she spelled out my name letter by letter

Well, I grew up outside this city
Where the local Estrella chips factory
Had paved a way to your grave and to your destiny
So what can a suburban boy like me do when she mentions me?

It's a compromise - a portion - of his dignity
Another club, another beer, another hour
Squint at the clock up at the church tower

What's she doing here, you think?
I heard she's filming with von Trier
Hey Klara, how's your night?
Did you know about Kirsten, have you seen her?

She says: Yeah, she was here but she was turned away at the door
I know, I know, I can't believe no one told her before

That in Gothenburg we don't have VIP lines
In Gothenburg we don't make a fuss about who you are
In Gothenburg we don't have VIP lines
But then I bit my tongue and the taste of blood was so strong

'Cause times are changing, Kirsten
Göta älv is slowly reversing
They turned a youth center into a casino
They drew a swastika in your cappucino

And the VIP lines are not to the clubs
But to health care, apartments and jobs
Hey buddy, can I borrow five grand?
'Cause my dad's in chemo and they wanna take him off his plan

I said in Gothenburg we don't have VIP lines
I said in Gothenburg you're not worth less and you're not worth any more
I said in Gothenburg we don't have VIP lines
But then I bit my tongue and the taste of blood was so strong

At the end of the night, me and Joel
Went back and sat outside her hotel
And drank beer after beer 'til the sun came up
And since she didn't show up, Joel said I had to man up

And write a note of affection and leave it in the reception
And I wrote this confession with the lipstick from his girlfriend
On the back of a receipt
But the receptionist said I was drunk and asked me to leave

måndag 17 oktober 2011

Här ligger jag och blöder

Jag läste nyss ut Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder". Den var bra! Jag rekommenderar. Den handlar om Maja som är en sjuttonårig syntare/gothare/new romantic och som gör sig illa hela tiden. Alltså fysiskt illa. Hon är inget självskade-emo eller så utan hon råkar liksom bara ut för grejer.

Nu ska hon, som vanligt, hälsa på sin mamma i Norrköping. Hon åker dit varannan helg eftersom föräldrarna är skilda och hon bor med pappan i Stockholm. Men den här helgen kommer mamman inte och möter. Något har hänt, men man vet inte vad. Ja, jag säger inget mer nu. Om någon skulle vilja läsa den.

Maja får mig att tänka på rollfiguren som Natalie Portman spelar i "Garden state". Men där den figuren känns Zach Braffs våta dröm om en konstig/härlig/smart tjej, som inte klingar riktigt sann, så känns Maja mer trovärdig och på riktigt. Även om hon ibland kan verka lite väl avancerad för en sjuttonåring när det gäller tankar och ordförråd. Måste vara svårt som fan det där, att skriva utifrån en tonårings perspektiv när man själv är 30 plus.

Jägerfeld har en ton som känns äkta. Ni vet när orden och psykologin matchar varandra. Kanske har hon hjälp av att hon till vardags är psykolog? Fast vadå, bara för att man är det behöver man ju inte kunna skriva? Dessutom är hon jävligt rolig! De första hundra sidorna är verkligen helgjutna, mycket på grund av humorn.

Efter det sladdar det lite, fast bara lite. När Jägerfeld inte använder humorn (som jag tycker är hennes starkaste vapen) och allvarsamt ska skildra ilska, ledsenhet eller ångest kan det ibland, bara ibland, bli på väl upptrampade stigar. Både när det gäller ordval, stilistiska grepp och scener.

Jag blev sugen på att läsa "Här ligger jag och blöder" efter att ha hört en uppläsning i P1. Bara några rader mens jag höll på med något annat. Sjukt det där, att vissa böcker är sådär magnetiska. Har såklart med uppläsaren att göra också. Dessutom hade jag hört Jägerfeld prata om skilsmässor i "Nya vågen" och tyckt att hon verkade ytterst vettig och smart.

Sedan blev jag lite rädd när jag läste på insidan av pärmen, innan jag satte igång med boken. Blev rädd för att Jägerfeld skulle briljera med kunskaper och strössla med bevis för att hon är så berest. Författarbeskrivningen i pärmen är nämligen, tycker jag, en aning irriterande. Liksom lite skrytig, självgod och kokett. Och jag blev orolig för att själva romanen också skulle vara det. Jag tål inte när en författare ska visa hur mycket hon/han kan när det inte har med saken att göra.

Sådär eldade jag upp mig - helt i onödan. Jägerfeld använder en hel del av sin psykologiska kunskap, men med tanke på storyn är det totalt relevant. Och hon gör det väldigt snyggt och smidigt.

Taggigt och gulligt

I går fyllde Bob Mould år. Han var tidigare en av medlemmarna i mitt favoritband Hüsker Dü som jag skrivit om på bloggen tidigare, bland annat här. Jag firade Bob genom att kolla på en HD-spelning från 1985. SÅ JÄVLA BRA.

HD är ett av de där banden som bryter mark och inspirerar andra. Till exempel Pixies. Det finns ju en fin liten historia om hur det gick till när Kim Deal började i Pixies. Henne har jag förresten också skrivit om tidigare, här. Black Francis hade satt upp lappar där han sökte efter en basist som gillade Hüsker Dü och Peter, Paul and Mary. Jag tycker det är helt grymt eftersom det sen blev nästan exakt hur Pixies lät, som en blandning av de två. Taggigt och gulligt på samma gång. Plus att man slänger in en galen mexikansk cirkus.

Blev rätt knäckt i går när jag hörde Peter, Paul and Marys version av Pete Seegers "If I had a hammer". Jag har hört den förut, men vissa låtar i vissa sammanhang blir nästan för mycket. Den var med i filmen "Confessions of a dangerous mind" som jag såg för första gången. Väldigt bra film, tyckte jag. För er som inte har sett den så handlar den om verklige figuren Chuck Barris. Amerikan som producerade massa tv-program och som själv påstår att han var lönnmördare åt CIA.



Dessutom försökte jag se en annan film, men var tvungen att stänga av. Det var en ännu äldre film, "Carlito's way" av Brian de Palma. Alltså, de Palma, vilken sopa han är. Han är som Scorseses och Hitchcocks vulgära lillebror. Med uppenbar okänsla för feeling. Det kvittar hur många hiphopare som hyllar "Scarface", det är ändå en otroligt överskattad film. Och Pacino har väl knappast varit sämre?

Apropå Chuck. I morgon fyller Chuck Berry 85 år. S. tycker det är skandal att han ännu inte fått Polarpriset. Och det kanske man kan hålla med om?



Jag har haft två musikrecensionsserier på bloggen hittills. Den första handlade om Abba och den andra om nyss nämnda Hüsker Dü. Funderar på om att dra igång en tredje. Jag är sjukt sugen på Bee-Gees! Har en känsla av att de kan ha gjort jävligt mycket bra grejer, särskilt tiden innan deras diskoperiod. Jag menar, låtskrivare som kan få till sådana här fantastiska låtar måste väl haft flera rätt?



Nu har jag läst ut "Lords of chaos". Eller ja, läst ut och läst ut. Jag orkade knappt 300 sidor, sedan skummade jag resten. Det var väldigt avancerad engelska och inte superintressant hela vägen heller (jag skyller på det). En intressant sak var att kyrkbränningen i jämtländska Föllinge nämndes. 1994 tände en yngling på kyrkan och vandade på kyrkogården. Han var tydligen inne på döds- och svartmetall. Undrar vad som blev av honom sedan?

fredag 14 oktober 2011

Retrofuture

Känner ni till tidningen Retrofuture? Eller Michael Eriksson? Det gjorde inte jag fram till för några månader sedan. Då fick jag se #3 av Retrofuture (en "högexcentrisk kulttidskrift" enligt tidningsmakaren själv) och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Nu har jag #4 i egen ägo. Tidningen görs helt och hållet av en östersundare som heter Michael Eriksson. Han driver också sajterna Kultportalen och Mysteriet Storsjöodjuret.

Jag skäms lite över att jag inte känt till Michael Eriksson tidigare. Han har nämligen skrivit om musik och annan kultur i en massa år och gjort nära hundra tidningar/fanzines, bland annat om Deep Purple. När det gäller Retrofuture känns det nästan fel att kalla den för ett fanzine eftersom den är så ambitiös. Tjock, tryckt på riktigt tryckeri på fint papper och med omslag i färg. Många bilder och förhållandevis hög nivå på skrivandet. Få korrfel också. Det märks att Eriksson lägger ner otroligt mycket tid (och förmodligen pengar också) på sitt intresse.

Innehållet är ganska blandat. Eriksson skriver bland annat om gamla serietidningar, västernkultur och musik. I #4 finns det en lång hyllningstext till Sickan Carlsson och även ett utdrag ur en novell som heter "Montana Blue" som är en slags blandning av vilda västern och nordisk mytologi. Men flest sidor ägnas åt Storsjöodjuret, en varelse som Eriksson själv säger sig ha sett.

Eriksson skriver allt själv i tidningen förutom en del gamla tidningsartiklar som han hittat i arkiv och återpublicerar. Det är en blandning av utdrag från Erikssons blogg, artiklar som han har publicerat i dagspress tidigare (som två intervjuer med Steve Lukather i Toto) och nyskrivet material. Överlag är tonen positiv, men ibland lyser en ilska igenom. Det finns ett missnöje mot ett slags etablissemang. Till exempel tycker Eriksson att lokala medier i Jämtland inte tar frågan om Storsjöodjuret på tillräckligt allvar. Han är också förbannad på "det politiskt korrekta Sverige" där man inte får publicera bilder på lättklädda tjejer eller tycka om den svenska flaggan utan att bli kritiserad. Toto får dessutom alldeles för mycket skit av musikkritiker, tycker Eriksson. Så visst drivs han delvis av en ilska. Men mest tycker jag tidningen andas en positiv energi. Han verkar brinna för att skriva om det han älskar mest i världen. Mest gamla grejer, det handlar till stor del om nostalgi och "kult".

Som jag skrev i början, jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om Retrofuture. Speciellt det starka fokuset på Storsjöodjuret gjorde mig tveksam. "Varför gör han det här, varför gör han en tidning?" tänkte jag. Men då sa J. att "Vadå? Det är väl inte konstigare än att du och jag lägger massa tid och pengar på att göra musik!". Det har ju J. faktiskt rätt i.

torsdag 13 oktober 2011

Kungen av Jämtland

Åh! När jag låg i badet nyss kom jag på att jag glömt att läsa boken "Kungen av Jämtland"! Är det någon som har läst den? Den handlar om Maths O. Sundqvist och är skriven av Jens Ganman.

Jens Ganman är författare och frilansjournalist. Man skulle kunna kalla honom för det jämtländska kulturlivets Gossen Ruda (ja, jag älskar att använda det begreppet). Han tycker ofta på något annat sätt eller tvärtemot. Jag håller inte alltid med honom, men tycker det är kul och bra att han finns. Så någon kan röra om i grytan, som det brukar heta. För några veckor sedan skrev han en krönika mot jakt i Östersunds-Posten som satte fart på folk. Bland annat fick den en hel del artikelkommentarer.

Maths O. Sundqvist blev rikskänd för några år sedan. Om jag fattat rätt så gick det, mycket förenklat, till såhär (jag orkar inte researcha eftersom jag får narkolepsi av ordet "finans"):

Sundqvist lånade massa pengar av banken Carnegie för att köpa aktier. Som säkerhet för lånet använde han andra aktier - som han köpt för lånade pengar. Säkerheten var inte så säker, med andra ord. Så när finansgrisen kom gick det åt helvete för Carnegie och ganska illa för Sundqvist också, kan jag tänka mig. Om någon kan de här turerna bättre och mer korrekt, skriv gärna en kommentar!

tisdag 11 oktober 2011

Juholt vs. Bildt

M. tycker det är skevt att Juholt-affären skapar mycket mer nyheter än Carl Bildts kopplingar till Lundin Oil, ett företag som är misstänkta för brott mot folkrätten.

Och hur märkligt det blir när två svenska journalister råkar illa ut i Etiopien när de varit där just för att försöka nysta i Lundin Oil och hur det sedan är Carl Bildt som liksom ska representera dem och Sverige gentemot den etiopiska regeringen.

M. påpekar också att Bildt faktiskt sitter i regeringen och därmed borde granskas hårdare av journalister (än Juholt) eftersom han därmed är makten. Juholt tillhör ju faktiskt oppositionen.

Jag kan ha lite svårt för när man ställer två saker mot varandra på det här sättet, som M. gör. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det är nog rätt så rimligt att Juholts strul blir uppmärksammat. Han leder Sveriges största parti och historien med lägenhetsbidraget verkar ha pågått länge och handla om stora summor. Egentligen kanske ett mer rimligt drev än det mot Mona Sahlins Toblerone-grej som känns mycket mindre systematisk i jämförelse.

Men kanske har M. ändå rätt i att Carl Bildt/Lundin Oil borde rotas i mera? Hittills har jag mest läst om det på kultursidorna och alla vet ju att det är nyhetsplats som räknas. Kultur är "tyckande", nyheter är "sanningen".

Samtidigt handlar det om nyhetslogik. Juholt har, verkar det som, varit oförsiktig med skattebetalarnas pengar. Det är konkret, lätt att förstå, innehåller pengasummor. Lättare att göra en nyhet av än Carl Bildt/Lundin Oil som är mycket snårigare och svårare att spetsa till.

söndag 9 oktober 2011

Lords of chaos

Jaha, mer black metal. För nu läser jag "Lords of chaos" som framför allt fokuserar på den norska black metal-scenen på 90-talet (fick låna den av J. som lånat den av P.). Sent omsider, boken har några år på nacken. Jag har hunnit hälften ungefär. Hittills har boken befäst min uppfattning om två personer. Dels att Varg Vikernes i Burzum är slingrig, helt opålitlig. Alltid missförstådd, alltid felciterad, alltid baktalad. Enligt honom själv. Alla ljuger, han äger hela historien och har alltid rätt. Han verkar faktiskt tro det på riktigt. Dels får jag min tidigare känsla av att Hellhammer i Mayhem är en rätt vidrig typ bekräftad. Samtidigt lyssnar jag på deras musik så den största idioten i slutändan är väl jag, eller? Vi har haft en liknande diskussion tidigare.

* * * * *

Jag såg "Melancholia" på bio i veckan och tyckte den var väldigt bra. Och ganska black metal faktiskt! Speciellt tyckte jag om inledningsbilderna.

* * * * *

För några dagar sedan zappade jag förbi "Baader Meinhof complex". Den gick på tv. Ingen vidare film, tycker jag. Tvyärr. Jag ville ju verkligen gilla den. Men i veckan hörde jag talas om en ny RAF-filmatisering av Andres Veiel som gjorde den braiga dokumentären "Black box BRD".

* * * * *

Det har blivit många JVVF-ämnen (Jag Vill Vara Farlig) på bloggen den sista tiden. Men jag får väl bjuda på det.

onsdag 5 oktober 2011

Blod eld död

Jag har väntat i flera år på den här boken - "Blod eld död" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg. Det har varit snack om den väldigt länge och det enda jag visste var att den skulle handla om svensk döds- och svartmetall. Det gör den också, fast inte bara. En del annan metall får plats också. Och dödsen får klart mindre utrymme än den svarta och det känns helt rätt med tanke på att "Swedish death metal" redan finns. Författarna nämner den på ett ställe, vilket är bra. Bra att de inte försöker låtsas som om att Dellamortes bok inte existerar. 

"Blod eld död" är en reportagebok där varje kapitel är ett reportage, helt enkelt. Jag har verkligen haft en läsfest hemma. Det tog väl två kvällar bara så var boken utläst. Första halvan är särskilt läsvärd, tycker jag. Här finns två viktiga kapitel: ett där man får hela historien om Bathory och ett om Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem. Vad jag vet har det inte gjorts några ordentliga historieskrivningar om båda dessa på svenska förrän nu. Ett annat kapitel som jag läser med särskilt intresse är intervjun med Jon Nödtveidt från Dissection, den sista han gjorde innan han tog livet av sig.

Bathory-kapitlet är kanske det mest intressanta. Det har ju varit svårt att få någon information om bandet/honom eftersom Quorthon höll så pass låg profil. Han verkar ha varit en rätt "vanlig" kille som gillade AIK och motorcyklar. Bara för att han i sin musik ville skapa något mörkt och hårt betydde inte det att han levde så. Han var inte någon som mördade folk, torterade djur, tillbad Satan, you name it. Långt därifrån. Därför blir det nästan ironiskt och fånigt att black metal-band från 90-talet och framåt - de som tävlat i att vara mest trve - hela tiden har refererat till Bathory som en inspiration för äkta ondska. Vilket Quorthon själv inte alls trivdes med. Snacka om att folk tog sig tolkningsfrihet över hans person.

"Blod eld död" är inte alls någon heltäckande historia om svensk hårdrock/metal från starten fram till nu, vilket också författarna braskar för i inledningen. Och det är helt ok. Annars hade jag undrat varför de kommersiella giganterna inom svensk hårdrock, som Yngwie Malmsteen och Europe, knappt nämns alls. Johannesson och Klingberg skriver att de ville berätta om pionjärerna, de som på olika sätt brutit mark. Det håller oftast. Men jag vet inte om band som Nifelheim och Hammerfall riktigt passar in på den beskrivningen. Ändå är de med. Däremot känns det givet att Heavy Load får ett eget kapitel, gruppen som av vissa kallas för Sveriges allra första heavy metal-band.

Något som slår mig är att Klingberg håller låg profil med sina egna erfarenheter från extremmetallscenen. Han var själv gitarrist i ett av Östersunds första death metal-band Celeborn. När författarna beskriver sig själva i början står det att Johannesson hängde med killarna som senare startade dödsbanden i Göteborg, men om Klingbergs kontakt med scenen finns nada. Kanske ville han inte riskera att glida ur författarrollen. Kanske ville han ha en ödmjuk framtoning, det hedrar honom isåfall. Kanske hade det känts som ett sidospår.

En av mina käpphästar, som jag alltid tjatar om, är det här med "norrländsk" och "Norrland". Att jag har svårt för de uttrycken eftersom de ofta används alltför lättvindigt. I "Blod eld död" älskar författarna att använda de orden. Och jag blir inte arg, jag blir besviken. Ika Johannesson ser jag som en grymt bra journalist och Jon Jefferson Klingberg är ju faktiskt uppvuxen i Jämtland och borde verkligen veta att allt inte är samma ovanför Gävle. Att det till exempel finns fem län/nio landskap.

På ett ställe står det om en specifik spelning som Heavy Load hade "i Norrland" med jättemånga bomber på scenen. Vadå "i Norrland"? De kan väl skriva lite mer specifikt än så. Raised Fist omnämns på ett ställe som ett "norrländskt" band. Det hade inte varit jättejobbigt att byta ut det mot "norrbottniskt". Någon av Dark Funeral-medlemmarna får samma behandling och blir kallad för "norrländsk" istället för "norrbottnisk". En annan slapp grej är när det står att Entombed har släppt "över nio album" när man skulle kunna skriva den exakta siffran. Fast nu är jag kanske lite väl småaktig.

Två av de minst givande kapitlen är, tycker jag, de som handlar om sexism/homofobi respektive högerextremism inom metal. Tyvärr, för de är väldigt viktiga ämnen. Men just därför kräver de utrymme och djup och då kan reportageformen bli lite för kort och begränsande. Det skummas bara på ytan. I inledningen av högerextremism-avsnittet konstaterar Johannesson och Klingberg dessutom att nästan ingen ville vara med i det. Men varför skrev ni det då? undrar jag. Då är det ju dömt att bli tomt och spekulerande. Men jag kanske är för hård. Nu när J. och K. har lyft frågorna kan möjligen fler våga ta dem vidare.

söndag 2 oktober 2011

De skamlösa

Jag läste precis ut "De skamlösa" av Sisela Lindblom. Det fanns ingen tanke med att läsa den direkt efter "American psycho", men i efterhand känns det nästan så. Böckerna har flera ämnen gemensamt: ytlighet, självupptagenhet och konsumtion. Men jag tycker att "American psycho" är så oerhört mycket bättre. En av de största anledningarna till det är att Easton Ellis är fullt ut lojal med sin huvudperson. Hos Lindblom märker man, även när hon skriver i jag-form, att hon själv föraktar människorna, deras liv och värderingar. Inte bra, för då får jag som läsare inget utrymme att fylla på själv med MITT förakt.

Det krävdes extremt mycket ansträngning för mig att orka igenom "De skamlösa". Inte för att Lindblom skriver dåligt (hon skriver inte skitbra heller, men ok) utan mest för att människorna är så ointressanta. Jag vill inte veta hur det går för dem och jag struntar i hur boken ska sluta. Det är flera gånger nära att jag lägger av. Ett klart misslyckande för Lindblom tänkte jag först. För alla författare måste det ju vara ett nederlag om läsaren inte vill läsa boken till slutet. Sedan tänkte jag ett varv till. Kanske är just det Lindbloms poäng? Det blir ju ett starkt bevis för den urbana medelklassens meningslöshet, att det inte ger mig något att läsa om den. Och då kan boken resultera i handling - jag lägger den ifrån mig för att göra något meningsfullt istället. Men nu kanske jag spinner det här för långt...

Jag var rätt taggad när jag började läsa. Hade hoppats på en riktigt skarp, rolig och välskriven kritik mot vår samtid. Den fick ju, trots allt, igång en debatt. Den så kallade "väskdebatten". En debatt jag följde med i halvt som halvt. Jag fick känslan av att den aldrig riktigt kom vidare. Det argument jag minns tydligast därifrån, som stannat kvar, är "Meh! Jag får väl köpa så dyr väska som jag vill". Att det sällan blev bredare och djupare än så. Något jag kan tänka mig att Sisela Lindblom ville, att det skulle handla om mer än priset på väskor.

lördag 17 september 2011

Att ligga som norm

Nyss hörde jag någon av medlemmarna i bandet Le Kid säga i P3 ungefär såhär: "Folk borde ju ligga mycket mer". Samma attityd som jag tycker präglar de flesta av samtidens ungdomsprogram om sex som sänds i svensk tv och radio. Ligga som norm.

Jag förstår ju vad poängen är, självklart gör jag det. Man vill få bort den syndiga och skamfyllda stämpeln kring sex och det är såklart bra. Unga människor ska inte behöva skämmas över sina tankar och handlingar när det gäller sex. Samtidigt: hur starkt skambelagt är det med sex i Sverige i dag? Egentligen. Ibland känns det där som en låsning hos vissa.

I programmen och debatten ska det liksom vara så JÄVLA avslappnat och självklart. Som han, vad heter han, som skrev boken "Kukbruk". Som typ hade legat med 300 miljarder innan han var 14 år. Inget skryt, han är liksom bara avslappnad och härlig och i kontakt med sin sexualitet.

Man vill få unga människor att må bra och inte känna sig pressade, men i ivern att avskammifiera sexet kan det ibland gränsa till ett skammifierande av ickeliggandet. Eftersom att ligga är så jävla normalt (och att göra det mycket, ofta, hela tiden) blir ju ickeliggandet, på något sätt, onormalt. Och när man är oskuld/oerfaren/har svårt att få te ne/kanske till och med inte är sugen är det rätt knäckande att höra. Och vad är nästa steg? Att säga att sex är ett behov som att äta eller sova? Kanske att det är en mänsklig rättighet? Nej, vet ni vad.

Det finns ju många som vill ligga, men kanske inte är totalt charmiga som "Kukbruk"-mannen eller Cissi Wallin eller nån annan sådär superhärlig person. Och det finns OCKSÅ människor som inte är speciellt sugna på att ligga hela tiden. Det finns till och med asexuella människor. Ibland kan jag sakna den där bisatsen: "Det är fint och normalt att ha sex, MEN OM DU INTE HAR LUST SÅ ÄR DET OCKSÅ NORMALT!"

American psycho

Jag gör en omläsning av "American psycho" av Bret Easton Ellis. Har bara några få sidor kvar. Förra, och första gången, jag läste den var för kanske tio år sedan. Då var jag inte så imponerad. Jag förstod inte riktigt vad han ville säga och tyckte mest det var jobbigt med alla uppräkningar av varumärken. Gud vad fel jag hade. Måste varit för ung eller nåt.

Vilken otrolig bok det är! Politisk. Moralisk. Det känns lite märkligt att kalla den för "bra" eftersom den är så djupt störande och äcklig på sina ställen. Men också väldigt rolig. När de olika yuppiesarna hela tiden tar fel på varandra eftersom alla ser likadana ut. Åh, vad jag skrattar! Eller när de har telefonkonferens i flera timmar om var de ska äta middag, men aldrig kan enas om hipphetsfaktorn. Till slut är klockan för mycket. Det finns fler exempel.

Och vilket hästjobb BEE måste ha gjort med researchen! Huga, vill inte tänka på det. Duktig kille.

söndag 11 september 2011

Ikväll tar vi över "stan"

Vad pratar vi om när vi pratar om "stan"? I Jämtland är det enkelt, där handlar det om Östersund. Det är liksom ingen skrytgrej eller så utan handlar helt enkelt om att det bara finns EN stad i hela landskapet. I DN På Stan är "stan" Stockholm. Vissa stör sig på Stockholmscentreringen hos den redaktionen, men asså, det är ju deras jobb att ha den.

Det blir mer problematiskt med Stockholmscentreringen på andra håll, som i serieboken "Mats kamp" av Mats Jonsson som jag läser just nu. För andra gången. Första gången hade jag inte hufvudstadsvinkeln i huvudet, men efter den läsningen kollade jag igenom några recensioner av boken. Och då fastnade jag vid en bisats i Aftonbladets recension: "[...] även om det ibland blir väl snävt och södermalmskt". Något jag inte tänkt på vid min första läsning. Men jag tog med mig den lilla meningen när jag gjorde omtag och nu tycker jag att recensenten Petter Lindgren verkligen har en poäng.

Det börjar redan på sidan 13 när Mats Jonsson presenterar dramats skådeplats. Såhär skriver han: "Det var när vi bodde på Gotlandsgatan. En stillsam gata på den del av Söder som snart skulle kallas SoFo." Vi får inte veta att det handlar om Stockholm, Södermalm blir direkt "Söder" och SoFo ges ingen förklaring. Inget problem för en ung stockholmare att förstå och inte för mig heller, vilket I SIN TUR stör mig och ger självhat.

Trots att jag knappt bott i Stockholm känner jag till allt, jag känner igen gatunamnen som Jonsson använder på ett självklart sätt, även krogarna. På något sätt har jag lagrat den informationen i mitt huvud. Som att den skulle höra till en allmänbildning, som att den är VIKTIG på riktig. Den här besattheten av gatunamn i Stockholm, vad är det egentligen?! Det är ju för fan bara gator.


Jag tänker på det här med att Stockholm görs till norm (saker behöver inte förklaras, alla ska liksom FÖRSTÅ ändå att det handlar om Stockholm), det är inget problem i sig. Om man vänder sig till stockholmare är det ok, som i DN På Stan. Men jag tror att Mats Jonsson vill ut mer än så. Till exempel vill han kanske att en tonåring i Ångermanland, där han kommer ifrån, ska kunna läsa boken med behållning. Kan det då, ibland, bli för exkluderande? Äh, kanske hänger jag upp mig för mycket på det här. Kanske står det inte i vägen för berättelsens allmängiltighet. Och man kan inte förklara allt i en bok, det blir tråkigt.

Men att dels normalisera, dels romantisera Stockholm, är en marknad som känns rätt mättad. Eller? Det är roligare när det görs med andra, mindre slitna ställen. Jag brukar tänka på "Ikväll tar vi över stan" med Perssons Pack. När jag först hörde den antog jag att den handlade om Stockholm, bara att Per Persson sjöng om ställen där som var okända för mig. Men när jag sökte på kartor på internet insåg jag att texten handlar om Bollnäs. Själva ordet "Bollnäs" nämns inte alls i texten. Det sjungs om med samma självklarhet som Stockholm eller New York. Jag tycker det är så himla snyggt gjort.

Slarvigt skrivet inlägg det här, blir så ibland när man är alltför emotionell.

lördag 10 september 2011

Det dom aldrig nämner

Jag var och såg Håkan Hellström spela på Gröna lund igår kväll. Det var bra. Jag vet att jag började lipa lite på nån av låtarna, men minns inte vilken. Himla kul att de spelade "Det dom aldrig nämner", en av mina favoriter från senaste albumet. Tyvärr var körerna inte riktigt lika kickass som på skivan. Alltså de körerna! Särskilt på andra versen och särskilt vid 1:43. Undrar om det är Jocke Åhlund som ligger bakom det arret? Isåfall är han typ bäst.

Precis innan bandet gick upp på scenen spelades "Nightswimming" med R.E.M. i högtalarna. Den låten kan liksom aldrig sluta drabba mig har jag märkt. För här finns det något i texten som adderar känsla, för mig. Annars lyssnar jag sällan på Stipes texter. De är liksom lite för svåra för mig eller nåt. Men här är det många substantiv och många situationer som är begripliga. Och då slår det hårdare i magen min. Och tårkanalerna.

Mitt sällskap var M. Vi har hängt en del de senaste dagarna. Gött! Vi var också på Mats Jonssons releasefest för hans senaste bok "Mats kamp". Jag var tvungen att hetsläsa den direkt när jag kom hem. Måste läsa om den tror jag för att kunna komma med något mer eftertänksamt omdöme, men min spontana känsla var ju att han som vanligt är fantastiskt bra. Det här var i torsdags, på onsdagen var jag och M. och lyssnade på när Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg pratade om sin bok "Cirkeln" (som jag skrivit om här). Också kul.

Någon av kvällarna, minns inte vilken, hade M. på sig en t-shirt med ett pixligt motiv. Det såg ut som grafiken från något gammalt data- eller tv-spel. Jag kände inte igen det så jag frågade vad det var. Och när M. började berätta fick jag den där känslan. Jag får den ibland, får ni den också? Att "shit, det här är ju något som jag borde ha vetat redan". Klart man har luckor i sin allmänbildning, inget konstigt med det, man kan ju inte veta allt. Men ändå. Skämmigt. Fast bara för en kort stund såklart. Och också: Varför har ingen nämnt det här för mig tidigare?!

M. berättade alltså om motivet. Att det var signaler som sändes ut i rymden från ett radioteleskop. Det var meningen att eventuella rymdlingar skulle få veta lite om jorden och oss människor. Jag kollade upp det på Wikipedia senare. Det här radioteleskopet ligger tydligen i Puerto Rico, det jättekonstiga "landet" som liksom är ett riktigt land samtidigt som det verkar vara en bitch till USA. Anywayz så ligger teleskopet där och heter Arecibo och meddelandet brukar kallas för Arecibo-meddelandet. Såhär ser det ut.

Det består av sju delar. Den första representerar talen ett till tio, nästa tre har alla något med DNA att göra, femte visar bland annat upp hur en människa ser ut, sjätte är en bild av vårt solsystem och sista representerar själva Arecibo-teleskopet. Meddelandet skickades ut 1974 och riktades mot en grupp stjärnor som kallas M13. Jag antar det kommer dröja ett jävla tag innan det faktiskt når dit, dock.

Av en riktigt märklig slump pratade faktiskt lord Johan Hakelius litegrann om just Arecibo-meddelandet i senaste "Spanarna" igår. Ja, jag vet, såna där slumpgrejer händer hela tiden så egentligen borde man inte reagera på det. Men nu gjorde jag det ändå!

Och när jag tittade på bilder av teleskop-byggnaden visste jag att jag sett den förut. Läste på och insåg att det måste varit i "Goldeneye".

fredag 9 september 2011

Bachelor no. 2

Jag har blivit dålig på att lyssna på hela album från början till slut. Istället jobbar jag nuförtin mest med det som sexistiskt och föraktfullt kallas för "tjejlyssning". Det betyder att man lyssnar på enstaka favoritlåtar om och om igen eftersom man gillar dem så mycket. Under sommaren har jag tjejlyssnat på en hel del bitar. Några av de som gått allra varmast är Jane Wiedlin "Rush hour", Wham "Freedom", Bangles "If she knew what she wants" och Hi-Fives "Bad connection" (ja, Yazoo-cover). Jag kanske överdriver, men det KÄNNS som att jag lyssnat på dem över 100 gånger. Och är fortfarande inte less.

Men igår lyssnade jag igenom ett helt album och inte på språng i lurar utan i hemmet från högtalare. Det var en gammal trotjänare - "Bachelor no. 2" av Aimee Mann, från 1999. Jag vet att många förknippar den skivan med filmen "Magnolia", men jag vet inte för egen del. Antingen såg jag filmen långt före jag hörde skivan eller tvärtom. De är hursom helt separata för mig i mitt huve. Och jag märkte att jag fortfarande tycker om albumet mycket. Det är en trygg skiva att slänga på när jag inte längre orkar med Burzum, Aphex Twin eller The Game. När jag bara vill ha trygg och "vanlig" (i alla fall i ett modernt, västerländskt perspektiv) musik. Nu låter det kanske som att skivan är tråkig, och visst, den ligger på gränsen. Men balanserar rätt och blir svinbra. Egentligen måste nästan den där genren, om vi nu väljer att kalla den singer/songwriter, vara den svåraste genren att verka i. Just på grund av tråkighetsfällan som alltid lurar. Då är det mer safe och fegt att spela hardcorepunk. Energi kan ju vara ett effektivt sätt att dölja tråkighet på.

Jag har inte lyssnat på något annat album med Aimee Mann. Inte för att "Bachelor no. 2" är dålig, tvärtom, som jag tidigare skrivit är den jättebra. Men jag tror bara att den är allt jag behöver med henne. Formen hon jobbar med känns liksom fulländad på skivan, förstår inte hur hon skulle kunna göra "sin grej" bättre. Om hon inte börjar med något helt annat musikaliskt uttryck, men det tror jag ligger långt borta.

Hon har en härligt bitter ton i texterna. Hon är som en riktig surgubbe, fast tjej. Alla människor har liksom låga egoistiska motiv bakom allt de gör och livet är meningslöst och vi ska dö. Sådär. Hon står en bit bort och betraktar cyniskt det löjliga skådespelet som livet är. Det kanske låter skittrist, vem vill hänga med en surpuppa liksom? Jag vill! I alla fall ibland. Den där som sitter och röker på festen och säger dräpande oneliners. Kanske med ett litet leende i mungipan ibland.

Sen är det ju coolt att hon är gift med Michael Penn också!

lördag 3 september 2011

"Nya" Smashing Pumpkins

Både jag och D. har reagerat på de Smashing Pumpkins-affischer som sitter uppe ute på stan (de ska turnera i höst). Bandets VD, rockgitarristen Billy Corgan, tycks ha bytt ut alla medlemmar i bandet, fast på många sätt ändå inte! Fortfarande finns det både en tjej och en kille med asiatiskt ursprung i sättningen. Men EN större förändring är gjord. Istället för att ha en vit, vuxen man med (Jimmy Chamberlin) verkar Corgan ha plockat in ett litet, litet barn. Som har på sig en Karate Kid-bandana. Spännande!


tisdag 30 augusti 2011

Bo rätt, bo fel - är det du eller jag som avgör det?

Obetalda lobbyister

Tidigare har jag gnällt på hur en del journalister helt okritiskt bara älskar vissa datorföretag. Men det här gäller ju också för så kallade sociala medier. Jag har ännu inte riktigt van mig vid att ta det uttrycket i munnen. Sociala medier. Jag mår lite dåligt när jag säger det, känner mig som nån skitviktig medieanalytiker. Men det går väl över ju mer utbrett det blir.

Det är liksom ingen hejd på hur vissa journalister dyrkar sociala medier. Ja, jag använder dem också, men jag behöver väl inte tjata om hur bra det är hela tiden för det! Och så droppar de företagens namn hit och dit och bara älskar dem OCH - det här är nästan värst - går ut som oombedda försvarare för dem. Hallå, det är företag! Som du ger gratisreklam på redaktionell plats. Om du ska utföra lobbyverksamhet - ta betalt isåfall. Istället för att vara en duktig idiot.

Oops! Hade visst skrivit om det här förut. Är det här då vad som kallas en käpphäst?

torsdag 25 augusti 2011

E:s favoritband

Kollade lite på "True talent" med morsan. Har inte hunnit bilda mig någon åsikt om programmet än, måste titta mer isåfall. En av deltagarna sjöng "Don't stop believing" av mjukhårdrockarna Journey.

Det fick mig att tänka på min kompis E., Journey är hennes favoritband. Hon har haft dem som sina raringar i flera år. Om jag minns rätt var det så att hon insåg att hon saknade ett favoritband, tyckte det var tråkigt, och bestämde sig för att välja ett. Det blev Journey. På den tiden var gruppen om inte helt bortglömd så ganska marginaliserad och rätt töntstämplad. Perfekt, tyckte E., då får jag ha dem för mig själv. Tills något ljushuvud på HBO fick för sig att lägga "Don't stop believing" som avslutningslåt i "Sopranos". Och sedan vet vi ju alla vad som hände. Låten blev allas älskling, från svennebananer till sotarmössehipsters. Jag tycker synd om E.!

Ett emo i fjällen

I Jämtland, där jag bor och verkar, handlar väldigt mycket om matturism just nu. Ibland väl mycket, men det är ju så olika vad man tycker om det där så, från kommun till kommun.

Bland annat ges det ut en gratistidning om mat i Jämtland och Härjedalen som heter Gastronomy. Den är hyfsat inspirerad av magasinet Filter (som ju också snöat in på mat, restauranger, kockar, baristor och fan vet allt) när det gäller storlek, stil och layout. Fast det är ju möjligt att Filter i sin tur blivit inspirerade, det vet jag ingenting om.

Hursom, jag tycker omslaget till tidningen är ganska roligt. Ofta brukar friluftsliv uttryckas med friskhet, energi och glädje. Här har man uppenbarligen tänkt annorlunda, försöker kanske nå utanför de redan frälsta? En svartsminkad kvinna med död blick, helt livlös, klart likgiltig över de fina fiskar hon fångat. En svartrockare i vildmarken. Känns väl sådär trovärdigt. Tur i alla fall att hon bär handledsvärmare så vi slipper se hennes såriga underarmar.



tisdag 16 augusti 2011

Kungaboken

Min syster d.ä. tyckte jag skulle läsa boken om kungen – Den motvillige monarken – och skriva om den här på bloggen. Okej, tyckte jag. Jag hade varit småsugen på den tidigare, men lite less också eftersom den var så himla exponerad ett tag. Nu har medie-intresset lagt sig, skönare att läsa böcker då. Man blir inte lika påverkad av debatt, opinion och känslor.

Ärligt talat trodde jag att boken skulle vara helt kass, både journalistiskt och stilistiskt. Så mina förväntningar var lågt ställda och jag måste säga att boken var bättre än väntat. Både huvudförfattaren Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher, som mest gjort research och intervjuer om jag förstått rätt (även Tove Meyer har gjort research till boken), har gjort sig kända för att skriva ”snaskiga” (om man vill vara elak) böcker. Sjöberg har skrivit om Knutby och porr-Milton, Rauscher var med och gjorde boken om bordellhärvan som jag skrev om här.

Det verkar rätt tydligt att både Sjöberg och Rauscher har ett litet sensationalistiskt drag. Det behöver inte vara något fel i det dock, kan vara bra att gräva fram skit i ljuset. Men det får mig ändå att läsa mer misstänksamt. Och som läsare är det lätt att hamna i svåra lägen med anonyma källor, anklagade personer som förnekar, spekulationer som uppstår och fler frågor än svar som ges. Det kan irritera mig. Jag vill ju veta helt stensäkert vad det var som hände.

Och precis som i bordellhärveboken hade man här kunnat vara bättre på att döda sina darlings och inte vara så kär i sin research. Det finns en redovisningsplikt med långa och tråkiga utdrag, ur till exempel tal, som känns omotiverade. Något man tar med kanske bara för att visa att man hittat det och sedan låter det gå ut över läsbarheten.

Bokens första del handlar om kungens liv från födseln fram till han blir kung. Och så litegrann om släkten, bakåt i tiden. Det är verkligen inte en fullödig biografi. Samtidigt som boken kan innehålla långa, tråkiga dokument som återges i sin fulla längd är vissa saker knappt med. Jag får inte veta hur kungen och Silvia träffas (det nämns bara i förbifarten) eller hur de hamnade på Drottningholm, istället för att bo på Stockholms slott. Och inte heller får jag veta riktigt ordentligt om hur kungen blev så god vän med Anders Lettström, Anders ”Aje” Philipson och Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt – tre personer som är extremt viktiga i bokens andra del. Möjligen har Sjöberg, Rauscher och Meyer resonerat så att de inte kan ta med allt och därför valt ut det minst omskrivna. Helt okej isåfall. Men den som vill lära sig om hela kungens liv behöver komplettera med andra böcker.

Argumenten som författarna använder för att skriva om så kallade kaffeflickor, älskarinnor, strippklubbar och svartklubbar är väldigt ädla när de beskrivs. Det handlar om att kungen i vissa fall varit utan bevakning och därmed i fara och att han gjort sig utsatt för möjligheten till utpressning genom att vistas i sunkiga miljöer. Och att han ska vara en symbol och representant för Sverige och svenskarna. Författarna använder alltså säkerhets- och demokrati-argument och uttrycker öppet att de inte velat moralisera. Jag vet inte, det där med säkerheten klingar rätt lamt. Då tycker jag att min vän A:s anledning till publicering var bättre: att det handlar om äldre män med makt (kungen och hans vänner) och hur de umgås med unga kvinnor utan makt. Att det kanske inte är ok, speciellt när det handlar om någon som ska representera oss – och vars lön vi betalar.

Men bokens moraliserande skiner igenom ändå. Och det kan väl vara okej, men stå för det då! I ett stycke använder Sjöberg det löjliga greppet att använda de löften som kungen gav när han blev kung och mitt bland dem spränga in frågor som insinuerar att kungen i sitt leverne har brutit mot dem. Det är ett moraliserande sätt att skriva på och framför allt skriver det läsaren på näsan på ett oskönt sätt. Det är nästan komiskt hur det ska spelas oskyldig. Sjöberg skriver i förordet till pocketen om hur han, Rauscher och Meyer togs helt på sängen av det stora allmänintresset för boken, ”något vi inte alls tagit i beräkning”. Yeah, right.

Författarna verkar inte helt självmedvetna. Redan i början av boken försöker de distansera sig från journalististkåren som de menar verkat i väl stor symbios med kungahuset. De exemplifierar med hur reportrar helt oreflekterat började använda det märkliga ordet ”eklatering” efter att kungen gjort det. Sjöberg kritiserar hur andra skribenter gör sig till talespersoner för hela svenska folket, samtidigt som han vid ett tillfälle kan skriva något så godtyckligt som att det vilade ”hoppfulla stämningar […] över hela landet”. Märkligt nog visar Den motvillige monarken upp ett språk som i många stunder är väldigt stelt och monarkistiskt i sin ton – blandat med ett mer avspänt språk. Mycket märkligt. Det kan till exempel stå att ”det ankom på…” eller att någon ”hade embarkerat planet”. Det skrivs om ”nazistkoryféer” (vad det nu är) och helt skamlöst används ord som ”backanal” och ”amorösa eskapader” (!). Ibland undrar jag i vilket århundrade den är skriven egentligen. Sjöberg verkar inte riktigt säker på vilket språk han ska använda.

Tyvärr verkar Sjöberg, bokens researchers och förläggaren tyckt att bokens ämne och sprängkraft räcker i sig och inte brytt sig så mycket om rejäla genomläsningar och ändringar i själva texten. Synd. På sidan 138 finns, som exempel, ett långt citat som det inte framgår vem/var det kommer ifrån. Och gangstern Mille Markovic friges 17 juni 2010 efter två år och tre månader bakom lås och bok – skriver Sjöberg – men ändå lyckas han åka på Thailandsresa årsskiftet 2008–2009. Hade han en väldigt generös permission? Som läsare får man ingen förklaring. Det slarvas i texten, jag gillar det inte. På sidan 239 förekommer ordet ”kaffeflicka” för första gången utan att jag som läsare får en förklaring till vad det betyder. På samma sida stavas ordet jacuzzi med stort ”J” (slarv!). Och på ett ställe hänvisar man till källan ”Lokaltidningen i Östersund”. Jag antar att de menar Länstidningen. Det står också att det tidigare kunde finnas terrorhot mot statschefen från till exempel ”Röda armé-fraktionen och Baader Meinhof-ligan”. Att Sjöberg inte kollat upp – eller att någon redaktör inte sagt till om – att det faktiskt handlar om olika namn för samma organisation är ju liksom inte okej.

Det finns också en svårighet i att hålla linjen i texten. På ett ställe står det om kungens gymnastiklärare som var född 1916, ”född under brinnande världskrig”, en bisats som är helt irrelevant eftersom den inte följs upp. I beskrivningen av kungens barndom görs det till en väldigt stor grej att en av kungens systrar var avundsjuk på kungen när de var små. Precis som syskon kan vara, när en minsting kommer (kungen är ju yngst) blir ett eller flera syskon avis på uppmärksamheten. Men här försöker författaren misstänkliggöra det, som att hovet ville MÖRKA denna ”hemska hemlighet” eftersom tidningen Vecko-Journalen minsann rapporterade att det bara var frid och fröjd bland barnen i kungafamiljen. Sedan nämner Sjöberg också att i samma nummer av Vecko-Journalen som tidningen gjorde besök på Haga slott fanns det ett okritiskt reportage om den belgiske kungen Leopold III, som var kolonialherre och nazistmedlöpare. Och sedan är det meningen att vi som läsare ska dra våra egna slutsatser. ”Ja, då kan man ju bara tänka sig hur de friserade texterna även när det gällde kungen.” Ohederligt skrivande.

En annan ”spännande” detalj utan relevans gäller en pråm som kungen ska ha åkt på tillsammans med Camilla Henemark. Den här båten ägdes nämligen av en ”äldre, låghalt man”. Jaha! Att han var låghalt har liksom inget med saken att göra, men nog fan står det med ändå. Ett annat problem är att det kan vara utpekande, då är det väl bättre att skriva rakt ut vem det är eller istället strunta helt i detaljer som gör att folk ändå kan ta reda på vem det är. Ett ännu mer extremt exempel handlar om en person som vill vara anonym, men Sjöberg skriver ändå att personen heter Richard och har en egen strippklubb i Atlanta, på vilken gata klubben ligger och hur den ser ut inuti och utanpå. Jaha, helt plötsligt kanske den där Richard inte var så anonym längre.

Men jag lär mig flera saker. Bland annat att kungens morfar, Karl Eduard, var brittisk adelsman som flyttat till Tyskland – och vars farmor var drottning Victoria av England! Mina favoritkapitel handlar om kungens skolgång, först på Östermalm och sedan på internatskolan Sigtuna. Här har Sjöberg riktigt bra flyt i texten och det är först nu som boken griper tag. Jag känner att jag kommer nära kungen, åtminstone litegrann. Och när jag läst färdigt boken tycker jag att författarnas tes håller – att Carl Gustaf verkligen är en motvillig monark som helst av allt skulle ha velat jobba som grävmaskinist och varit en vanlig snubbe. Tänk om det hade varit möjligt, det hade ju varit det bästa. För alla. I del två av boken är kungen dock väldigt långt borta, som läsare är man inte nära honom längre. Tyvärr.

En annan fördel med boken är att den trycker väldigt mycket på dubbelheten hos omgivningen att försöka behandla kungen som vem som helst – samtidigt som han givetvis särbehandlats hela tiden. Bara faktumet att alltid kalla honom för ”ers kungliga höghet”, ”prinsen” eller ”kungen” omöjliggör ju en jämbördig relation med andra. Och det ÄR intressant vad en sådan sak gör med en människa.

Bokens andra del är ”den snaskiga delen”, den som diskuterades i debatten. Och här blir det en rivstart! Det är som att Sjöberg bara har väntat på att få köra igång ordentligt och det gör att texten blir stressig och slarvig. Tidigt står det om ”kvinnor som pekats ut som kungens flickvänner”. Jaha, av vilka källor då? Jag tvekar inte på att det finns källor (jag hoppas verkligen inte att namnen är tagna från tomma luften), men när det gäller känslig info då vill jag gärna ha källan inskriven i texten. Annars ser det bara skvallrigt ut. Det står också om en bloggare som har skrivit om att det på medlemsklubben Noppes, där kungen hänger, har suttit uppe sexistiska bilder. Det blir väldigt svajigt, långt ifrån källan. Det spekuleras också ifall det kan finnas övervakningsbilder och filmer från en svartklubb som kungen varit på. Men ingen har sett dem eller vet att de finns, förutom Mille Markovic som tydligen inte heller har dem – men är författarens enda källa för att filmerna verkligen existerar. Ja, herregud.

Två av kapitlen i boken handlar om ”kungavännen” Christer Gustafsson. Ett av kapitlen är i huvudsak en lång intervju med honom. Han behandlas hårt av författaren. På ett ställe står det om hur Gustafsson fick sitt ”lystmäte av tjejer” – det är som att Sjöberg är mer noga med att ha en värderande ton mot vissa än mot andra. Någon slags blinkning, en ”ja, ni fattar ju hur det är”-ton, man vill bli bli kompis med läsarna. Jag gillar inte det alls.

En annan blinkning handlar om de boxare som den rutinerade brottslingen och klubbfixaren Mille Markovic ordnade fajter med, där det också fanns strippor i lokalen. Sjöberg skriver att den som förlorat boxningsmatchen ”hade tagits väl omhand av stripporna”. Vadå ”tagits väl omhand?”. Låg de eller? Skriv det då isåfall! Hatar sådant där insinuant skrivande. Det står också om en lokal där man tydligen ”kände till att det förekom tjejer och knark”. Som om det skulle vara konstigt i sig med lokaler med tjejer i. Om det är prostituerade tjejer Sjöberg menar så tycker jag att han ska skriva det.

Men ursäkta, jag lämnade spåret, tillbaka till Christer Gustafsson. I intervjun behandlas han oschysst. Alla andra personers intervjusvar är redigerade på vanligt journalistiskt vis. Man har tagit bort tankepunkter och låter citaten vara relativt välformulerade meningar. Grejen är ju att de flesta skulle se ut som idioter om man ordagrant skrev ut precis vad de säger. Därför gör man inte det som hederlig journalist, förutom med Christer Gustafsson tydligen. Eftersom han ska vara ”bad guy” och misstänkliggöras står alla hans tankepunkter och omtag med. Verkligen inte okej! Bara för att det han säger ska se mer illa ut än vad det är. Han må vara världens största gris, men det där slår bara tillbaka på boken.

Är det någon annan som har läst Den motvillige monarken och har något att säga om den?

Gäsp

Nyheter om ekonomiska upp- och nergångar och låg- och högkonjunkturer är nog bland det sämsta jag vet. När det är lågkonjunktur pratar experter överraskat allvarligt om att det går dåligt, när det är högkonjunktur pratar experter överraskat positivt om att det går bra. Meh, det går ju upp och ner hela tiden! Det är knappt ens nyheter. I hela mitt liv har det - med några års mellanrum - vänt i konjunkturerna. Då är det ju mer intressant att veta VARFÖR det svänger isåfall, varför kan det inte vara mer jämnt. Men nä nä, då får man svaret att "det bara är så, det är marknan".

torsdag 11 augusti 2011

Husmorsskolan: Spärra kort

I dag läste jag i ett nummer av tidningen Allers. Den har ett stående inslag som heter "Läsarnas bästa tips". Man kan säga att den avdelningen innehåller tips från läsarna av olika slag. I det här numret berättade till exempel någon om hur man färgar marsipan med karamellfärg utan att bli kladdig och en annan att pannkakorna håller ihop bättre med lite maizenamjöl. Ett tredje råd var följande:

Spärra kort

Jag har ett nummer dit jag ska ringa om jag behöver spärra mina kort. Har skrivit det på en klisterlapp och fäst den på insidan av skor och stövlar. Blir jag av med plånboken och mobilen så har jag spärrnumret snabbt åtkomligt.

/Yvonne

"Men gud, vad jobbiga bilder"

Är inte det ett uttalande man hör ibland? När det gäller svälten i Östafrika. Jag kan irritera mig på det, som om det är vi i Sverige som har det jobbigt eftersom vi utsätts (kanske till och med KRÄNKS?) av bilder på svältande barn och vuxna.

Det jag funderar mer på, när det gäller medierapporteringen, är hur situationen när bilden eller filmen tas fungerar. Frågar fotografen om lov innan hon/han fotar en människa i en extremt utsatt situation? Frågar hon/han föräldern om lov innan barnen fotas? Jag undrar också om de som fotas får veta i förväg i vilka medier de kommer förekomma, i vilka tidningar, i vilka tv-program, i vilka länder. Och: hur säker kan man vara på att ett "ja" från en undernärd människa som är extremt fysiskt och psykiskt belastad verkligen gäller? De kanske knappt vet vad de säger.

tisdag 9 augusti 2011

Den här då

Mitt bland svält på Afrikas horn, London-riots och våldsamheter i Syrien tänkte jag skriva lite om lyxproblem och vardagsirritationer. Som jag ju så ofta gör här på bloggen, på sistone till exempel här, här och här. En av länkarna går till texten jag skrev om ordet "tack" där jag väckte en del känslor och fick mothugg (vilket var bra, eftersom jag hade fel). Men så är jag också något utav en provokatör på nätet - en bloggosfärens Gossen Ruda. Jag ser mig lite som Alex Schulman när han var mest "on the edge". Innan han blev snäll och började skriva böcker om vilken härlig flickvän han har. Schulman har blivit snäll, Marcus Birro har blivit kristdemokrat... alltså, vad är det som händer? Vem i hela världen kan man LI-TA-PÅ?!

Men den här då: Man står i kassan i en mataffär eller kanske en hyrvideobutik. Man ska handla EN liten chokladbit eller hyra EN film. Och så säger hon/han i kassan: "Alltså, du vet väl att du får tre chokladbitar för tio spänn?" eller "Du vet väl att du får tre filmer för hundra spänn?". Ibland på ett schysst sätt, liksom bara för att upplysa om ett bra erbjudande de har. Men ibland säger de egentligen "Alltså, du vet väl att du är på väg att göra något efterblivet?" fast med andra ord. Sedan kanske de skakar lite på huvet också när de streckkodar skiten. "Han är ju dömm i hövve, han fattar ju inte att han TJÄNAR!!! på dealen." Men hallå, jag kanske bara vill ha EN chokladbit, kanske bara vill se EN film!