måndag 31 januari 2011

Ordo Templi Orientis

De här var lite roligare att läsa om. Tyvärr var det ett väldigt kort kapitel. Så någon får gärna fylla på i kommentarsfältet.

Aleister Crowley var ett namn jag direkt kände igen. Enligt Svahn kallas han ofta för "världens ondaste man". Tungt. Han var en engelsk ockultist som levde 1875-1947. Hans trossystem kallas för Thelema och det var han som myntade "'Gör vad du vill' ska vara hela lagen". På svenska OTO:s hemsida skriver man istället "'Gör vad du vill' skall vara lagens helhet".

Crowley var OTO:s ordförande i Storbritannien. Han blev värvad, kan man säga, av tysken Theodore Reuss. Reuss var medarbetare med Karl Kellner som var en rik industrialist från Österrike. Det var han som bildade orden. Rudolf Steiner, som grundade antroposofin, var under en tid medlem i OTO.

Vad de håller på med under sina träffar är hemligt. Men det ska tydligen vara en blandning av "frimurarritualer och österländsk sexualmagi". Namnet betyder, enligt hemsidan, Orden av österns tempel.

Tempelriddarna

Kapitlet om tempelriddarna är väldigt kort. Skönt, för de är sjukt tråkiga. Eller? De åkte på korståg och vaktade kanske Graalen.

En av flera förklaringar till varför fredagen den 13:e är en otursdag har att göra med riddarna. De blev gripna 1307 av den franske kungen Filip IV, just på det datumet. Han anklagade dem för kätteri, men ville egentligen mest åt deras pengar för att kunna kriga med England.

Rosslyn Chapel är även med här på ett hörn. Känns som att jag kommer bli redigt less på det där kapellet innan boken är slut.

Frimurarna

Det första kapitlet i boken handlar om frimurarna. Bra start. Klassiskt sällskap. Stort också, har miljoner medlemmar över hela världen. Men man fattar inte vad de håller på med i sina ritualer. "Frimurarna handlar mycket om personlighetsutveckling, konsten att vara människa", säger medlemmen Anders Thureson. Lite vagt, kan jag känna.

Thureson visar författaren Svenska Frimurare Ordens (jo, det ska vara särskrivet) lokaler på Blasieholmen i Stockholm. Det är stort och glassigt med ljuskronor i taket, vapensköldar på väggarna och schackrutigt golv. De verkar ha rejält med stålars och har kungen som sin beskyddare. De kallar sig för en barmhärtighetsorganisation. Bara män får vara med.

Namnet kommer visst från de som byggde katedralerna under medeltiden. "De fria murarna" reste runt i hela Europa och byggde. I början fick bara sådana vara med, men det ändrades efter hand. Så här långt är jag med. Sedan börjar Svahn skriva om att det möjligen var några överlevande tempelriddare som bildade den första frimurarlogen. De sakerna kanske inte talar emot varann i och för sig. Men jag blir förvirrad.

Här kommer i alla fall Rosslyn Chapel in i bilden. Ni som läst eller sett "Da Vinci-kodden" vet vad jag pratar om. På väggen i kapellet söder om Edinburgh går det att se en bild utskuren i sten som visar hur en tempelriddare initierar en ny frimurare. Menar vissa. Det blir mycket sådant när det gäller hemliga sällskap. Så himla mycket tolkning och ofta dåligt med fakta.

Det mest kittlande med frimurarna är väl kanske kopplingen till Illuminati. Och det är säkert därför som Dan Brown skrivit om dem i "Änglar och demoner". Som jag inte läst. Men tydligen är det historiskt belagt att Illuminati har funnits. Det var en tysk professor, Weishaupt, som på 1700-talet grundade den mest kända av deras ordnar. De eftersträvade, just det, VÄRLDSHERRAVÄLDE (gulp) och gick senare samman med frimurarna så att illuminater ("de upplysta") blev frimurare och tvärtom. Vissa säger att de finns kvar som en hemlig del inom frimurarna. Andra inte.

En av symbolerna som både Illuminati och frimurarna använder är det allseende ögat. Som bland annat finns på den amerikanska dollarsedeln. Det har såklart fått konspirationsteoretiker att gå fullständigt bananer. Svahn försöker dämpa den hetsen och menar att det är en gammal symbol som många andra har använt tidigare.

Någon som har något matnyttigt om frimurarna eller Illuminati att bjucka på?

Sekter och sådant

Jag köpte nyss en bok på trevliga Bokrummet i Haga, Göteborg. Den kostade typ bara femti spänn och heter "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen".

Han som skrivit den heter Clas Svahn och är journalist på DN. Där har han en blogg som heter "Märkligheter" som handlar om det onaturliga. Han verkar väldigt inne på sådant för han är också ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. Där har han en till blogg.

Snart ska jag börja läsa boken. Jag kommer nog skriva lite om den här.

Dagens Nyheter

DN känns lite konstig nuförtiden. Särskilt kulturen. Förra året fick de säga upp massa folk. Det kanske har med det att göra. Man vill liksom hajpa sig själv så mycket.

Björn Wiman är överallt och pratar om det ena och det andra. Det ger en del uppmärksamhet både till honom och tidningen. Han har en blogg också. "Sveriges bäst bevarade kulturchefsblogg." Jag förstår inte vad det betyder.

Han satt i "Babel" och tipsade om DN-medarbetaren Henrik Berggrens bok om Palme. Tidningen var rätt sur på Augustprisjuryn för att boken inte var nominerad. Och skrev en del om det. Nyligen citerade de Nöjesguiden som tydligen också tycker att juryn gjorde fel.

Nu har man satt igång en debatt om ifall Stockholm ska ha ett nytt operahus eller inte. Och det ger ju uppmärksamhet, att driva en fråga. Men jag vet inte varifrån operahusintresset kommer. Eller om så många har hakat på. De pratade lite om det i "Nya vågen" i alla fall.

För någon vecka sedan var Magdalena Ribbing veckans konsument i DN På Stan. Hon som skriver om hyfs och stil i DN. Man hade kanske kunnat hitta någon annan.

torsdag 27 januari 2011

Arbetsförmodligen*

Idag var jag på AF. Alltid lika upplyftande. Med mig fick jag citat som "nu gäller det att du marknadsför dig själv stenhårt" och "det är de tre första månaderna du är som mest attraktiv för arbetsgivarna, för då är du nyarbetslös".

Finns det fler godingar som någon vill dela med sig av?

Innan besöket registrerade jag mig på deras hemsida. Det tog minst tre timmar och flera attacker av akut tristess. Sedan fixade jag alla papper de skulle ha. Nu är det dags att styra upp massa intyg till a-kassan. Som A. skämtade igår: "Det är ett heltidsjobb att vara arbetslös."

(Parentes: Hur är det nu? Ska citattecken sättas innan eller efter punkt? Någon som vet? Jag lär mig aldrig.)

Apropå skämt, nu börjar man väl bli less på stereotypa göteborgare inom svensk humor, va? Nyss gick "Grotesco". Jag gillade serien, bitvis väldigt mycket. Men tro på fan om de inte var tvungna att dra in en karlakarl med rutig skjorta som pratade om räker och snus. En roll i rakt nedstigande led från Weiron i ottan och tusen andra.

Man undrar hur manusskrivandet gick till. Någon sa: "Vi borde ha med en göteborgare i den här sketchen". "Hur ska han va då?", sa en annan. *Tänka tänka tänka* Någon: "Jag vet! Kan han inte ha rutig skjorta och prata om räker och snus? Det vore ju fantastiskt roligt! Och nytt och fräscht dessutom." *Gilla gilla gilla*

Jag har bott i Göteborg i flera år nu och träffar sällan på den där typen. Kanske hänger jag i fel kretsar. Oavsett, han är uttjatad nu.

Och det här med ordvitsandet. Ge mig någon fuckin' empiri på att det ordvitsas mer i Götet än i resten av Sverige! Frisörsalongerna talar ju för att det är lika vanligt överallt.

* tack till D.

måndag 24 januari 2011

Nånting stinker i staden Göteborg

Igår kväll var jag ute och gick i Majorna, passerade Mariaplan ungefär klockan 21. En halvtimme senare blev två män beskjutna bara några gator därifrån. Ibland är man nära.

Det luktar illa i Göteborg nu på morgonen, såväl i Majorna som i Annedal. Som sulfat ungefär. När jag var liten fick jag lära mig en ramsa för att skilja mellan sulfit och sulfat.

Sulfit luktar skit
Sulfat luktar mat
Fast tvärtom

Den har hjälpt mig ända till denna dag. Men varför det luktar mök i hela jävla stan vet jag inte. Varken Västnytt, Radio Göteborg, GP eller GT rapporterar om det.

* * * * *

Uppdatering: GP har lagt upp en grej om det nu. Men jag var före.

söndag 23 januari 2011

Wikileaks

Såhär tycker jag det verkar: Antingen ska man tycka att Wikileaks är "idealistiska sanningssägare" eller "anarkister som vill skapa kaos". Jag har verkligen ingen lust att tycka något av det, vill bara ta ställning till informationen.

Hur kan svenska medier, som rapporterar vidare informationen de fått från Wikileaks, veta att de aktuella dokumenten är äkta? Hur avgör man en sån sak? Det skulle jag vilja veta.

Och som nu med Tobias Billström, då börjar jag tänka på hur långt från källan man är. Säg nu att dokumenten i sig är äkta, fine. Men de innehåller vad amerikanska diplomater skriver att Tobias Billström har sagt. Det finns ingen förstahandskälla. "De säger att han säger" känns inte riktigt trovärdigt.

Det är möjligt att precis allt är helt och fullt sant. Jag bara hoppas att journalister är skeptiska och kritiska. Även mot dokument från Wikileaks.

fredag 21 januari 2011

Någon känner sig besviken på Hospitalet

Jag gjorde en egosökning i databasen Mediearkivet. Och hittade ett ganska roligt inlägg från en blogg som heter Frank mot dig. Den är egentligen bara öppen för medlemmar, men i databasen gick det att läsa inlägget ändå. Älskar kryphål!

Alla dessa band placerar sig i fållan söt men rättvis pop (tillsammans med The Housemartins, Raymond & Maria och numer kanske Parker Lewis). Oftast. Hospitalet som är det hemligaste av dessa projekt har släppt sin typ sjunde demo nu, till alla fyrtiotre fans stora glädje. Men. Senast frångick de ett vinnande koncept och förvägrade oss alla möjligheten att referera till Beatles, Belle & Sebastian och allt annat som definerar den postpubertala generationens musiksmak. Hospitalet släppte en folkmusikdemo. Ok, alla gör misstag; en gång, ingen gång. Vad som återstår för mig är nu två alternativ i klass med pest eller kolera. Antingen lär jag mig lyssna på dödsmetal. Eller så erkänner jag mig besegrad och gömmer den nya demon djupt ner i min mp3-samling. Trots att det sista spåret frångår den usla musikstil som definerar resterande låtar räcker det inte långt. Jag känner mig besviken. Blåst på huvudrätten. Demon finns att hämta hem på http://www.hospitalet.se

Tänk att man kan bli så himla upprörd. Det finns ju så mycket annan musik att lyssna på! Och de gamla skivorna finns alltid kvar. Jaja, sånt är livet.

Anti-curling

Slog en titt (så kan man säkert inte säga!) på Göteborgs-Postens förstasida när jag köpte mig en chipsjävel på Schleven nyligen. Där berättar man om att curlingtrenden, av barn dårå, håller på att vända. Som ett exempel lyfter de fram William, 8 år, som tränar tennis tre gånger i veckan. "Vi förväntar oss att han anstränger sig", säger hans ömma moder. Det här ska tydligen ses som ett "gott" exempel på att daltandet är på väg bort. Att pressa sin Mini-me till att bli nästa Björn Borg. Varför kan inte folk bara vara lite normala mot sina barn istället?!

torsdag 20 januari 2011

Psykologterapeut

H. berättade en rolig och läbbig grej igår. För några år sen träffade hon en kvinna som på sitt visitkort kallade sig "psykologterapeut".

Psykolog är ju en skyddad titel i Sverige, precis som sjuksköterska och läkare. Man får inte kalla sig det bara för att man har lust. Med terapeut är det däremot den egna skamlösheten som sätter gränser. Grejen är bara att psykolog låter lyxigare. Så då är det förståeligt att vissa vill krydda terapeut-titeln med lite status, enligt tänket "gött plus gött blir ännu göttare".

Är det någon annan som har spännande exempel på hittepå-titlar?

onsdag 19 januari 2011

Ä-n-t-l-i-g-e-n

Slog nyss på tv:n och märkte att jag fått en ny kanal. TV11. Det är TV4 (gud, lär mig aldrig om man ska skriva ihop det eller inte) som har bytt namn på TV400 och fått in den i stornätet. Så nu har vi en kanal till med filmer, serier och sport. Skönt. Det behövs verkligen. Vi kan tydligen vänta oss "sköna snackisar", enligt programdirektören.

söndag 16 januari 2011

Är du nöjd nu?

Nej, det är jag inte. Jag blir lack när klipp försvinner från Youtube. Blev så sugen på att kolla in när Elvis Costello spelar "I hope you're happy now" i tv. Det är från 80-talet. Costello är på otroligt svartsjukt och bittert humör och lyckas liksom utstråla energi och "jag skiter i allt" på samma gång.

Det funkar så bra till texten som är opassande köttig och privat. Här jobbar han med det osympatiska berättarjaget när han sjunger om rivalen som bara vill ligga och har ett "pork sword". "I never loved you anyhow", försäkrar han, men alla vet att han ljuger. Det enda han vill är att göra ont. Men det slår ju tillbaka på honom själv.

Samtidigt som han spottar ur sig syran rockar Steve Nieve vid orgeln på ett oefterhärmligt sätt. Sjukt mycket feeling och med ben som spagetti. Men nu är klippet borta. Fan också.

Istället blev det Futureheads version av "Hounds of love". Den är faktiskt riktigt bra. Jag gillar den lite mot min vilja. Det är liksom snyggindie. Kommersiellt alternativt. Men det är svårt att hålla idealen när huvet börjar nodda. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

* * * * *

Till helgen blir det bastu och kallbad. Och Heberlein-pjäsen. Det ser jag fram emot nåt jävulskt.

* * * * *

Annars är framtiden skrämmande oviss. Jag citerar Jämtlands mest produktiva singer-songwriter, Tommy John:

Ge mig ett jobb
Ge mig ett jobb
Jag har ingenting att göra
Kan du förstå hur det känns, snälla du?

Ge mig ett jobb
Ge mig ett jobb
Sen så ska jag inte störa
Ja, jag vill vara en som du

Någon som har ett jobb till mig?

fredag 14 januari 2011

Graven

Egospottade nu under kvällen och hittade "Ljusdal". Det var nytt för mig att den fanns där. En demo som vi spelade in i J:s studio för länge, länge sen. Nu till allmän behöran. Men vaffan, det är väl kul. Fast jag blev nästan gladare av att hitta den här. Är faktiskt väldigt stolt över den. Någon gång bör (?) väl varje band göra en meta-låt. Ungefär som att alla indiesvenskar på 90-talet skulle göra en bossanova. Något man måste gå igenom.

tisdag 11 januari 2011

Pissfitter

När jag var liten lyssnade jag mycket, MYCKET, på Magnus Ugglas album "35-åringen". Tyckte det var skitbra. Tänkte väl inte så mycket på texterna. Var ett barn. Var glad. Först i efterhand kom jag på att det var rätt magstarka grejer för att vara musik som kanske inte vände sig till barn, men ändå lyssnades på av dem. Typ som Markoolio. OBS! OBS! OBS! Just sayin'. Dömer inte. Vill ju inte framstå som PK, gud förbjude.

Mest "speciell" är väl låten om lapplisor som heter "Pissfitter". Vet inte om det blev nån debatt om den då. Rann väl igenom som en "kul grej". Med dagens språkbruk skulle man säga att den var "skön". Men i höstas, jag missade det helt, kom det fram att Rune Andréasson bakom Bamse minsann hade noterat sången. Och gjort en serie om det. Som inte kom ut förrän i höstas. Här kan man läsa om det.

Skrik-Thomas

Thomas Nordegren är programledare för "Nordegren i P1". Han pratar extremt högt. Man skulle nästan kunna säga att han skriker. Är det nån som vet varför? Han har ju en mikrofon.

måndag 10 januari 2011

Ängeln med ångest

Hörde ett bra program i P1 igår. "Ängeln med ångest" hette det. Birgitta Stenberg, Kristina Lugn och PC Jersild med flera pratade om Sonja Åkesson. Det föregicks av ett slags radiodrama om Åkessons liv, men det missade jag. Får ta det nångång när jag har tid.

Sandy Denny-åldern

Snart är jag lika gammal som Sandy Denny var när hon dog. Hon ramlade nerför en trappa. Överlevde det, men fick en hjärnblödning några veckor senare. Innan dess hade hon levt rocklivet: supit, knarkat och legat. Och skrivit en jävla massa låtar. Och sjungit som en gud.

Det är ju rösten hon är känd för. Inte konstigt. Helt egen, otroligt vacker, men inte behaglig. Jag måste vara redo för att lyssna på den. Ibland är den liksom för mycket. Då sätter jag på lite Suzanne Vega eller nåt, nån röst som funkar till allt.

Med Dennys röst är det nästan pinsamt att det finns massa instrument till. Som att man på allvar tror att de kan mäta sig. Det blir en konstig obalans. Därför gillar jag det sparsmakade bäst. Som i boxen som fyndigt nog heter "Boxful of treasures". Där finns många versioner med bara piano och sång. Satan vad bra det är. Crème de la crème av singer-songwriters.

Här finns några låtar.

söndag 9 januari 2011

Dags att byta namn

Nu börjar det brinna i knutarna, snart är man färdig journalist. För att lyckas kan det visst vara bra att byta namn, det tycker i alla fall Anders Rydell och Klas Ekman. Ekman har föregått med gott exempel och bytt själv. Från Ericsson till Ekman. Han kunde väl ha tagit i lite mer, kan man tycka.

Kanske ha skaffat sig fler än ett efternamn, till exempel? Det finns ju några riktiga praktnamn inom svenska medier. Jag tänker på syskonen Caroline och Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Carl Reinholdtzon Belfrage och Isobel Hadley-Kamptz. Där snackar vi namn. Ja, var tvungen att kolla stavningen på samtliga.

fredag 7 januari 2011

När chansen att välja inte ges

Masshysteri, det är ett himla fint band. Nu verkar de ha tagit en paus (GAFFA:s rubrik om att de splittrats känns som en överdrift när man läser artikeln). Hoppas de kommer tillbaka, jag tror de har mer att ge.

Förra året blev jag riktigt jävla förbannad. Eller först blev jag glad, när jag hörde deras andra skiva. Och speciellt "Dom kan inte höra musiken". För det var en riktig jävla objektiv tokhit. En sån man hör på radio. Den hade liksom det. Den skulle ha smackats upp på högrotation på P3 direkt. Klärt och betärt.

Men så blev det ju inte. Varför? Om P3 kan spela Hästpojken måste de ju kunna spela Masshysteri. Och tidningarna skrev inget. Bandet skiter säkert i vilket, det handlar inte om det. Handlar bara om att folk måste göra sitt jobb.

När medierna gör det lätt att välja

Med Hoffmaestro och Chraa verkar det som att svenska medier kämpat emot så länge de kunnat. Med artister som, till exempel, Robyn och Håkan Hellström är det precis tvärtom. Där vill P3 och andra inget annat än att hjälpa Håkan till att bli störst i Sverige och Robyn störst i världen. Och då blir de ju det, såklart.

Obs! Så fort det blir en sån här diskussion verkar vissa få för sig att det är en diss av artisten själv. Inget kunde vara mer fel. Det handlar inte om:

* att deras musik är dålig
* att de inte är värda sin framgång

Det handlar om något helt annat. Om att vissa har det lättare än andra. Den gigantiska räkmackan är framdukad. Det är inte deras fel. Man kan bara önska att fler fick smaka.

När folket självt får välja

För någon dag sen hörde jag Hoffmaestro och Chraa på P3. P3 är liksom tvungna att spela dem nu, bandet är så stort att man inte kan förneka det. Germund Stenhag har fått krypa till korset.

Jag har sjukt svårt för musiken. Det låter som en blandning av nycirkus och musikhögskoleduktism. De blandar genrer så mycket att det till slut bara blir identitetslöst. Det finns något för alla och samtidigt ingen. Tydligen alla. De är visst "Sveriges bästa liveband". Som om det skulle vara ett argument när allt det andra är hemskt.


De har blivit stört populära trots att de legat i medieskugga. Knappt spelats på radio, inte speciellt omskrivna alls. De har liksom skapat det själva genom att spela live och att folk tipsat varann om dem.

Rätt coolt, själva fenomenet. Andra som blivit stora på det viset är ju Takida och Björn Rosenrunken.
Men jag har svårt att komma på några artister jag gillar som slagit igenom så. Några bra måste det ju finnas?

Klassiiiiigt

I morse lyssnade jag på "Morgonpasset i P3". Kakan var gäst. Kakan är en sån där person vars namn jag hört massa gånger, men aldrig fattat vem det är. Förmodligen handlar allt om att jag är dålig på att hänga med i svängen. Senast jag såg henne var på På Stans lista över Stockholmshjältar (#6).

I alla fall, hon berättade att hon tagit ett uppehåll från sin utbildning på Konstfack. Hon var less på att det var så "medelklassigt" där. Att medelklassare hatar på medelklassen, får det inte räcka nu? Däremot: Hata klassamhället i stort - fine. Hata sig själv - mycket fin tradition som bör vårdas.

Det är väl bara medelklassen som håller på med sånt? Har extremt svårt att tänka mig en undersköterska som slutar på sitt jobb för att "det var sån jävla knegarstämning där" eller ett styrelseproffs som tar sabbatsår eftersom hon "inte orkade med överklassfasonerna".

onsdag 5 januari 2011

Fira med bajs

För två år sedan firade jag nyår i Barcelona. Sjukt dramatiskt var det. Alldeles för privat för att fläka upp på internet. Men en annan sak: barcelonarna verkade ha som tradition att festa in julen med godis som såg ut som bajskorvar. Man kunde till och med köpa dem i små plastpottor. Sedan dess har jag undrat:

* Är det här något man gör i hela Spanien?
* Vad i helvete är det de håller på med?

Internet vill inte hjälpa mig. På sökfrasen "barcelona + bajs" får jag inte upp något.

Är det någon, NÅGON, som kan svara på de här frågorna? Jag vore oändligt tacksam.

tisdag 4 januari 2011

Naken, med radijon på

Först trodde jag det var ett skämt. Men den heter tydligen så, Roxette:s nya singel: "She's got nothing on (but the radio)". Visst gillar man fyndigheter, men vaffan. Nigga please.

Det är svårt att få höra den för låten är borttagen på Youtube. Men jag hittade en snutt här (med sunkigt ljud). Huga. Jag tycker ni ska lyssna på "Secrets that she keeps" från deras första istället. En glömd goding.

Svenska deckare

Jag läser inte deckare så ofta, men fick Leif GW Perssons "Den döende detektiven" i julklapp. Och läste. Den var så bra att jag direkt var tvungen att skaffa en till, "Faller fritt som i en dröm". Också väldigt bra, hittills.

Innan dess har jag bara läst en av hans deckare och det var "En annan tid, ett annat liv". Minns inte riktigt handlingen, valde den mest för att den delvis handlade om Röda Armé-fraktionen. Det fanns några år av mitt liv när jag knarkade allt som hade med RAF att göra. Böcker, filmer, allt. Fakta och fiktion.


Nåväl. Det skulle handla om GW Persson. Han är en av mina två svenska nutida deckarförfattarfavoriter. Mycket beror såklart på att han har kunskaper om brott som märks i texten. Men han skriver bra också, har ett effektivt och naturligt språk och en hel del humor.

Hans huvudperson, polis Lars Martin Johansson, är möjligen en önskedröm för GW Persson. En människa som han gärna velat vara. Bondpojk från Ångermanland som fick lära sig jaga som spädgris, men ändå hade läshuvud. Flyttade till Stockholm, började som patrullerande polis och jobbade sig upp till toppen. Själv växte GW Persson upp mitt i Stockholm. Hans ständiga jaktväst talar om längtan till något annat.

Men Johansson är ingen osårbar hjälte som, till exempel, Jan Guillous protagonister. Vilka, när jag läser, ger mig känslan att de är självgoda idolporträtt av författaren själv. Förtäckt när det gäller Hamilton och Arn, helt öppet i "Ondskan". Hos GW Persson slipper man också vapenporr och piniga sexbeskrivningar.


Man undrar lite över hans självbild. När jag läser böckerna får jag intrycket av att han har ett knegarkomplex. Eller så återger han bara strömningar inom "kåren". Det uttrycks ett förakt för jurister och "pappersvändare" och en stor respekt för "riktiga poliser". Och själv har GW, vad jag vet, aldrig jobbat som polis. Bara som forskare och tjänsteman. Som "pappersvändare". Det skulle vara kul att diskutera de här frågorna med honom någon gång. Men det lär väl aldrig hända.

Något störande i böckerna är det ständiga kommenterandet av kvinnors utseende och förlöjligandet av kvinnofrågan. När Lars Martin Johansson för triljonte gången tänker på kollegan Lisa Mattei som "din lilla speta" vill jag nästan lägga ner boken. Det blir så tjatigt. Kanske handlar det bara om ett karaktärsbygge. Fair enough. Men jag tänker på vad Belle and Sebastian sjöng.

If you're a storyteller
you might think you're without responsibility
And you can lead your characters anywhere you want
You have immunity

Min andra favorit är Åsa Larsson. Jag har läst alla hennes böcker, gillar "Det blod som spillts" bäst, och väntar otåligt på nästa som ska komma senare i år.

Åsa Larsson skiljer sig en hel del från Leif GW Persson, om man säger så. Det de har gemensamt är väl gedigna kunskaper om brott. Han som kriminolog, hon som jurist. Men i stilen brer hon ut sig mycket mer. Istället för att hålla sig till brottstråden och det jordiska lämnar hon ofta själva detektivarbetet och låter både de döda och djuren stå för berättandet. Det gäller att ha tålamod när man läser, men det är värt det.

Vi får också mycket självklara, och välskrivna, kvinnor som huvudkaraktärer. Rebecka Martinsson som är uppvuxen i Kiruna, men sedan flyttat söderut för att plugga till jurist, och som jag ser som Larssons alter ego i bokserien (om hon nu nödvändigtvis måste ha något). Och så polisinspektören Anna-Maria Mella.

En stor behållning är miljöerna, de fantastiskt exotiska scenerna från Kiruna. Jag kommer från Norrlands inland och känner mig bekant med klimatet och naturen som Larsson tecknar. Men ändå, att få läsa om det. Det händer så sällan. Polishuset på Kungsholmen har ju beskrivits så in i helvete i svensk kriminallitteratur. Känns fan som att man varit där nästan. Här får vi något annat, nytt, fräscht.

Och vi får också den kristna symboliken som (väl?) är bland de bästa kuslighetshöjare som finns. Om jag minns rätt hade Larsson själv en kristen uppväxt. Hade såklart kunnat bli ostigt, detta, men hon får det att funka. Det känns som en naturlig del av hennes böcker.


Så: Vad tycker NI om Persson och Larsson? Och vilka svenska nutida deckarförfattare tycker ni är bäst?

lördag 1 januari 2011

Farsta båtklubb by night

I dag gjorde jag det: lyssnade på alla hipstersch favoritlåt från förra året, "Farsta centrum by night" av Supergruppen (det är väl ändå ett lite tönigt bandnamn?). Den är väldigt urban, låten. Väldigt stockholmsk. Rätt bra faktiskt, har en sugande känsla.

Jag kände direkt igen melodin i refrängen, visste att jag hört den förut. Har varit helt toki den senaste veckan för jag har haft en annan låt på hjärnan som jag inte kan placera. Var rädd att det skulle hända nu igen. Men så kom jag påre!

Refrängen i "Farsta centrum" är extremt lik T-Pains sångparti i meget roliga hiphop-parodin "I'm on a boat". Det här är jag såklart inte först med att notera, men ändå, man får väldigt få träffar på sökmotorn. En obekväm sanning...

Det här är förresten mitt hundrade inlägg på bloggen. Det blir ungefär 25 inlägg i månaden. Bra jobbat, Han1!