tisdag 4 januari 2011

Svenska deckare

Jag läser inte deckare så ofta, men fick Leif GW Perssons "Den döende detektiven" i julklapp. Och läste. Den var så bra att jag direkt var tvungen att skaffa en till, "Faller fritt som i en dröm". Också väldigt bra, hittills.

Innan dess har jag bara läst en av hans deckare och det var "En annan tid, ett annat liv". Minns inte riktigt handlingen, valde den mest för att den delvis handlade om Röda Armé-fraktionen. Det fanns några år av mitt liv när jag knarkade allt som hade med RAF att göra. Böcker, filmer, allt. Fakta och fiktion.


Nåväl. Det skulle handla om GW Persson. Han är en av mina två svenska nutida deckarförfattarfavoriter. Mycket beror såklart på att han har kunskaper om brott som märks i texten. Men han skriver bra också, har ett effektivt och naturligt språk och en hel del humor.

Hans huvudperson, polis Lars Martin Johansson, är möjligen en önskedröm för GW Persson. En människa som han gärna velat vara. Bondpojk från Ångermanland som fick lära sig jaga som spädgris, men ändå hade läshuvud. Flyttade till Stockholm, började som patrullerande polis och jobbade sig upp till toppen. Själv växte GW Persson upp mitt i Stockholm. Hans ständiga jaktväst talar om längtan till något annat.

Men Johansson är ingen osårbar hjälte som, till exempel, Jan Guillous protagonister. Vilka, när jag läser, ger mig känslan att de är självgoda idolporträtt av författaren själv. Förtäckt när det gäller Hamilton och Arn, helt öppet i "Ondskan". Hos GW Persson slipper man också vapenporr och piniga sexbeskrivningar.


Man undrar lite över hans självbild. När jag läser böckerna får jag intrycket av att han har ett knegarkomplex. Eller så återger han bara strömningar inom "kåren". Det uttrycks ett förakt för jurister och "pappersvändare" och en stor respekt för "riktiga poliser". Och själv har GW, vad jag vet, aldrig jobbat som polis. Bara som forskare och tjänsteman. Som "pappersvändare". Det skulle vara kul att diskutera de här frågorna med honom någon gång. Men det lär väl aldrig hända.

Något störande i böckerna är det ständiga kommenterandet av kvinnors utseende och förlöjligandet av kvinnofrågan. När Lars Martin Johansson för triljonte gången tänker på kollegan Lisa Mattei som "din lilla speta" vill jag nästan lägga ner boken. Det blir så tjatigt. Kanske handlar det bara om ett karaktärsbygge. Fair enough. Men jag tänker på vad Belle and Sebastian sjöng.

If you're a storyteller
you might think you're without responsibility
And you can lead your characters anywhere you want
You have immunity

Min andra favorit är Åsa Larsson. Jag har läst alla hennes böcker, gillar "Det blod som spillts" bäst, och väntar otåligt på nästa som ska komma senare i år.

Åsa Larsson skiljer sig en hel del från Leif GW Persson, om man säger så. Det de har gemensamt är väl gedigna kunskaper om brott. Han som kriminolog, hon som jurist. Men i stilen brer hon ut sig mycket mer. Istället för att hålla sig till brottstråden och det jordiska lämnar hon ofta själva detektivarbetet och låter både de döda och djuren stå för berättandet. Det gäller att ha tålamod när man läser, men det är värt det.

Vi får också mycket självklara, och välskrivna, kvinnor som huvudkaraktärer. Rebecka Martinsson som är uppvuxen i Kiruna, men sedan flyttat söderut för att plugga till jurist, och som jag ser som Larssons alter ego i bokserien (om hon nu nödvändigtvis måste ha något). Och så polisinspektören Anna-Maria Mella.

En stor behållning är miljöerna, de fantastiskt exotiska scenerna från Kiruna. Jag kommer från Norrlands inland och känner mig bekant med klimatet och naturen som Larsson tecknar. Men ändå, att få läsa om det. Det händer så sällan. Polishuset på Kungsholmen har ju beskrivits så in i helvete i svensk kriminallitteratur. Känns fan som att man varit där nästan. Här får vi något annat, nytt, fräscht.

Och vi får också den kristna symboliken som (väl?) är bland de bästa kuslighetshöjare som finns. Om jag minns rätt hade Larsson själv en kristen uppväxt. Hade såklart kunnat bli ostigt, detta, men hon får det att funka. Det känns som en naturlig del av hennes böcker.


Så: Vad tycker NI om Persson och Larsson? Och vilka svenska nutida deckarförfattare tycker ni är bäst?

19 kommentarer:

  1. Åsa Larsson är den enda svenska deckarförfattaren som jag har läst allt av. Gillar henne. Jag ser extra mycket fram emot nästa bok eftersom den till viss del verkar utspela sig i avkroken som hela min mammas släkt härstammar ifrån - Lainio.

    Leif GW har jag inte läst.

    SvaraRadera
  2. Åh! Lainio! Det låter hur bra som helst.

    Leif GW kan jag rekommendera. Mest den senaste eftersom det är den jag har tydligast i minne. Funkar fint även utan att ha läst någon innan.

    SvaraRadera
  3. Leif GW är ju bäst. Åsa Larsson är också bra. Skrev en krönika om det där för nåt år sen, men den hårddisken verkar ha brunnit. Som jag hade den på.
    Leif, jag har hört dåliga grejer om honom. I samband med Unni Drougges förra bok, om man säger. Men jag vet inte hur sant det är, har tredjehandsinformation, på sin höjd.
    Kjell Eriksson är verkligen bra också. Helt chosefri om man jämför med drakarna Mankell och Nesser och Marklund.

    Alltså, jag läste svenska deckare nästan som en maniker tidigare. Jag var tvungen att sluta. GW och Larsson är de enda jag läser nuförtiden. Eller, typ i alla fall. Sista Wallanderdeckaren var förvånansvärt bra. Oväntad avpollettering av protagonisten. Om du vill läsa själv.

    SvaraRadera
  4. Kjell Eriksson, nytt namn för mig. Tack!

    Som du säger, oväntat att senaste Wallander levererade. Kanske ska kolla in den då. Är rädd att jag hamnat i ett deckarträsk nu ett tag framöver.

    SvaraRadera
  5. Kanske en dag! Känner mig inte så sugen på rena deckare just nu.

    Läser du Denise Mina då? (Har säkert tjatat om detta förut)

    SvaraRadera
  6. Nej, vem är det? Berätta.

    Annars har jag så jävla många tips från dig som jag inte kommit igång med att kolla upp än: Sittenfeld, McCarthy och Chopin. Känns som en riktig gottepåse som jag sitter och myser med. Bra att du finns!

    SvaraRadera
  7. Han1- Åh, vad glad jag blir! Tackar!

    Tror att Denise Mina skulle passa dig som handen i handsken: huvudpersoner med underdogperspektiv, Glasgow, komplexa karaktärer, socialrealism, våldsamt spännande ... Börja med Garnet Hill-trilogin och sedan läser du Field of Blood om Paddy Meehan, en ung journalistwannabe i 80-talets Glasgow (två efterföljare finns även till den).

    SvaraRadera
  8. Du säljer in det bra. Nu jävlar har jag tips fram till sommarn. Gött det

    SvaraRadera
  9. Jag plöjde igenom lejonparten av Sjöwall-Wahlöös katalog efter att ha försökt mig igenom en av alla be-d-röv-liga Beck-filmatiseringar som finns. Undrade ju vari charmen låg. Den låg i böckerna. Inte modern krim dock men om du inte redan prövat så tycker jag du kan ge dem en chans nån gång.

    Tyckte de där Stieg Larsson-böckerna var ganska ok också om man bortser från ett något repetativt sätt att uttrycka sig. Där faller Guillou och många andra också i fällan.

    Har inte prövat GW eller Åsa Larsson än men kan tänka mig att göra't. Gillar deckare när jag e på det humöret.

    Har hört att Hasse Alfredssons thrillers ska vara riktigt bra också men de klassas väl kanske inte som deckare.

    SvaraRadera
  10. Arne Dahl säger jag, jättebra!

    SvaraRadera
  11. Jens var det där.

    SvaraRadera
  12. Rip; Jo men Sjöwall-Wahlöö har jag läst, typ alla. Det var länge sen nu, men jag minns dem som jävulskt bra. Stieg Larsson orkade jag aldrig ta mig an så jag såg filmerna istället. Hasse Alfredson kan jag tänka mig levererar. Har inte läst nåt dock. Bara sett "Den enfaldige mördaren" och den var ju bra.

    Jens: Ah! Gött! Har hört talas om honom, men inte läst. Det var väl han som var "fin" författare som skrev under pseudonym?

    SvaraRadera
  13. Stieg Larsson-böckerna är det sämsta jag någonsin läst. Gubbsjukt, irriterande, idiotiskt, helt ospännande.

    SvaraRadera
  14. Är det säkert? Har du läst Henning Sjöströms böcker?

    http://kulturarbete.blogspot.com/2010/05/losryckta-citat-ur-henning-sjostroms.html

    SvaraRadera
  15. Hehe. Men jag har läst Johan Kindes roman. Den är nog lika dålig som Stieg Larsson. En kompis har läst Ricky Brushs roman. Typ halva är skriven med versaler, berättade han. Det är väl lite som Sjöström tänker jag. Vansinne liksom. Det går ju inte att konkurrera med det.

    SvaraRadera
  16. Ja, Jan Arnald heter han annars.

    Stieg Larsson behøver vi nog inte ens bjuda plats genom att dissa, men ændå: førjævla dåligt. Och malligt nåt førbannat. masspsykos det dær.

    GW har jag læst de fleta av och gillat. Det var dæremot bedrøvligt nær han insåg att det kanske borde finnas kvinnliga poliser med. nog før att man fattar hur han ser på dem, som du skrev, men lite lite mindre tokplatta hade han væl ændå kunnat få till de dær karaktærerna?

    SvaraRadera
  17. Chops: Nä, sant. Dåligt på olika sätt.

    Jens: Per Svensson skrev en ganska rolig grej om karaktärerna i GW:s böcker i recensionen av hans senaste. Att alla pratar precis som GW själv. När man väl börjat tänka på det går det inte att sluta.

    SvaraRadera
  18. Fast Per Svensson har lite fel där. En annan, genial, grej i GWs böcker, t ex i Linda-mordet är hur han i stället för att låta idioterna framstå som idioter av egen kraft är hur han, när de pratar, stavar fel. Eller stavar, använder felaktigheter typ (improvisera nu, ids fan inte leta upp exakta citat): "Han la skorna på elementet för och de skulle torka," Fruktansvärt effektivt grepp, och jag hade aldrig sett det innan.

    SvaraRadera
  19. Njao, har du läst den senaste av GW? Där finns en hel del av det där. Även om det inte är HELT klockrent såklart.

    Det där greppet lät kung. I den här "Faller fritt som i en dröm" låter han ju (han kanske gör det i alla) Ewert Bäckström låta alla sina bisarra tankar flöda fritt. Helt utan att döma honom själv. Det enda man får är de andra karaktärernas tankar om honom. Också effektivt.

    SvaraRadera