Blod eld död

Jag har väntat i flera år på den här boken - "Blod eld död" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg. Det har varit snack om den väldigt länge och det enda jag visste var att den skulle handla om svensk döds- och svartmetall. Det gör den också, fast inte bara. En del annan metall får plats också. Och dödsen får klart mindre utrymme än den svarta och det känns helt rätt med tanke på att "Swedish death metal" redan finns. Författarna nämner den på ett ställe, vilket är bra. Bra att de inte försöker låtsas som om att Dellamortes bok inte existerar. 

"Blod eld död" är en reportagebok där varje kapitel är ett reportage, helt enkelt. Jag har verkligen haft en läsfest hemma. Det tog väl två kvällar bara så var boken utläst. Första halvan är särskilt läsvärd, tycker jag. Här finns två viktiga kapitel: ett där man får hela historien om Bathory och ett om Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem. Vad jag vet har det inte gjorts några ordentliga historieskrivningar om båda dessa på svenska förrän nu. Ett annat kapitel som jag läser med särskilt intresse är intervjun med Jon Nödtveidt från Dissection, den sista han gjorde innan han tog livet av sig.

Bathory-kapitlet är kanske det mest intressanta. Det har ju varit svårt att få någon information om bandet/honom eftersom Quorthon höll så pass låg profil. Han verkar ha varit en rätt "vanlig" kille som gillade AIK och motorcyklar. Bara för att han i sin musik ville skapa något mörkt och hårt betydde inte det att han levde så. Han var inte någon som mördade folk, torterade djur, tillbad Satan, you name it. Långt därifrån. Därför blir det nästan ironiskt och fånigt att black metal-band från 90-talet och framåt - de som tävlat i att vara mest trve - hela tiden har refererat till Bathory som en inspiration för äkta ondska. Vilket Quorthon själv inte alls trivdes med. Snacka om att folk tog sig tolkningsfrihet över hans person.

"Blod eld död" är inte alls någon heltäckande historia om svensk hårdrock/metal från starten fram till nu, vilket också författarna braskar för i inledningen. Och det är helt ok. Annars hade jag undrat varför de kommersiella giganterna inom svensk hårdrock, som Yngwie Malmsteen och Europe, knappt nämns alls. Johannesson och Klingberg skriver att de ville berätta om pionjärerna, de som på olika sätt brutit mark. Det håller oftast. Men jag vet inte om band som Nifelheim och Hammerfall riktigt passar in på den beskrivningen. Ändå är de med. Däremot känns det givet att Heavy Load får ett eget kapitel, gruppen som av vissa kallas för Sveriges allra första heavy metal-band.

Något som slår mig är att Klingberg håller låg profil med sina egna erfarenheter från extremmetallscenen. Han var själv gitarrist i ett av Östersunds första death metal-band Celeborn. När författarna beskriver sig själva i början står det att Johannesson hängde med killarna som senare startade dödsbanden i Göteborg, men om Klingbergs kontakt med scenen finns nada. Kanske ville han inte riskera att glida ur författarrollen. Kanske ville han ha en ödmjuk framtoning, det hedrar honom isåfall. Kanske hade det känts som ett sidospår.

En av mina käpphästar, som jag alltid tjatar om, är det här med "norrländsk" och "Norrland". Att jag har svårt för de uttrycken eftersom de ofta används alltför lättvindigt. I "Blod eld död" älskar författarna att använda de orden. Och jag blir inte arg, jag blir besviken. Ika Johannesson ser jag som en grymt bra journalist och Jon Jefferson Klingberg är ju faktiskt uppvuxen i Jämtland och borde verkligen veta att allt inte är samma ovanför Gävle. Att det till exempel finns fem län/nio landskap.

På ett ställe står det om en specifik spelning som Heavy Load hade "i Norrland" med jättemånga bomber på scenen. Vadå "i Norrland"? De kan väl skriva lite mer specifikt än så. Raised Fist omnämns på ett ställe som ett "norrländskt" band. Det hade inte varit jättejobbigt att byta ut det mot "norrbottniskt". Någon av Dark Funeral-medlemmarna får samma behandling och blir kallad för "norrländsk" istället för "norrbottnisk". En annan slapp grej är när det står att Entombed har släppt "över nio album" när man skulle kunna skriva den exakta siffran. Fast nu är jag kanske lite väl småaktig.

Två av de minst givande kapitlen är, tycker jag, de som handlar om sexism/homofobi respektive högerextremism inom metal. Tyvärr, för de är väldigt viktiga ämnen. Men just därför kräver de utrymme och djup och då kan reportageformen bli lite för kort och begränsande. Det skummas bara på ytan. I inledningen av högerextremism-avsnittet konstaterar Johannesson och Klingberg dessutom att nästan ingen ville vara med i det. Men varför skrev ni det då? undrar jag. Då är det ju dömt att bli tomt och spekulerande. Men jag kanske är för hård. Nu när J. och K. har lyft frågorna kan möjligen fler våga ta dem vidare.