tisdag 29 november 2011

En klämmig låt om döden



En låt jag lyssnade mycket på när jag var barn. Kanske inte i den här versionen, dock. Känns som att det saknas ett "jippi-aj-aj jippi-jippi-aj"-parti på slutet. Men den är fin. Det finns en äkta dödsångestlindrande känsla i den, tycker jag.

IDIOT

En jag känner har fått ett ovälkommet telefonsamtal från en okänd man. En stalker. "Är det du som bor i X? Vilken fin röst du har", sa han. Hon blev skraj, såklart, och bad en annan kompis möta upp för att följa henne hem. Jag blir så jävla jävla arg. KAN FOLK SLUTA VARA DUMMA I HUVET?!"#¤%&

SCUM och Knausgård

Pga mosig i huvet pga jobb vet jag inte om jag kan få ur mig mina tankar på ett begripligt sätt, men jag ska försöka. Det handlar i alla fall om konstverket och konstnären och om man ska skilja på dem och om man ska ställa moraliska krav på konstverket och konstnären. En diskussion som väl är ganska lik den som vi hade här på bloggen tidigare i och med inlägget "Konsten att hata alla lika mycket".

Jag lyssnade på Nya vågen i P1 i dag och det handlade bland annat om uppsättningen av SCUM-manifestet på en teater i Stockholm. En uppsättning som har lett till en uppdelning, folk känner att de måste ta ställning för eller emot. Det har till och med gått så långt att journalister har blivit mordhotade eftersom de har hyllat och/eller försvarat föreställningen. Jag har inte sett den, men jag har läst manifestet som jag tyckte var argt och roligt. Och jag kände mig inte personligen angripen och mordhotad av texten. Men jag vet inte, folk är väl olika. Och som sagt, jag har inte sett föreställningen. Om Solanas bok hade handlat om, säg, svarta människor som grupp (i stället för män) hade det nog varit mer problematiskt. Och jag skulle vilja påstå att det är en annan sak. Att det inte går att bara byta ut varje "män" i manifestet mot någon annan grupp och säga "aha, vad sa ni nu då?". För sammanhanget spelar roll.

I radioprogrammet pratade de också om Knausgårds Min kamp och att vissa i Sverige vill kritisera och debattera idé-innehållet i den. De menar att K. lägger fram vissa nazivänliga och antijämställda tankar i den. Ett exempel på det senare ska visst vara (jag har inte läst Min kamp) när Knausgård skriver om hur töntigt, tråkigt och omanligt det känns att gå runt med en barnvagn. För mig låter det bara som att han är ärlig med vad han verkligen känner och INTE att han lägger fram det som en åsikt som han verkligen står för. Typ "jag tycker inte att män ska gå med barnvagn". Det är väl olika saker att tänka och känna jämfört med att verkligen anse att något är rätt? Och ÄVEN om han verkligen tycker det är rätt så kan boken vara bra för det, eller? Ni som har läst boken/böckerna kan väl säga hur ni tolkade det.

Det intressanta var att i norskt kulturliv verkar de inte alls diskuterat Knausgårds böcker på det sättet. Där har den moraliska dimensionen mest handlat om att Knausgård lämnar ut sin familj och andra. En mer personlig, och mindre ideologisk om man så vill, debatt. Och då har ändå norrmännen en historia där de verkligen fick känna på vad nazismen innebär!

Om jag ska vara ärlig så kände jag spontant: Vad skönt det låter i Norge. Om konst bara kunde få vara konst. Vare sig det gäller Solanas eller Knausgård. Jag vet ju att det inte är så enkelt, särskilt när båda deras verk är så intimt sammankopplade med deras liv. Men ja, det var så jag tänkte. Jag skulle vilja läsa och uppskatta deras böcker oavsett om de kanske har värderingar som jag inte delar. Det blir så otroligt jävla fattigt om det moraliska och politiska filtret ska läggas över precis all konst. Det kväver. Eller jag vet inte. Vad tänker ni?

tisdag 15 november 2011

Macht kaputt was euch kaputtmacht

För länge sedan gjorde Hospitalet en låt som heter "Macht kaputt was euch kaputtmacht". Det är tyska och betyder ungefär "krossa det som krossar dig". Låten handlar om ett tjej som blir hjärtekrossad och för att, som hon ser det, utkräva rättvisa försöker hon krossa killens hjärta. Alltså bokstavligen. Hon lyckas inte med det, det blir rättegång och hon döms till fängelse för misshandel och får betala skadestånd till killen.

Den tyska frasen kommer väl egentligen från politiskt håll, från anarkismen. Och i går råkade jag zappa förbi ett program på tv-kanalen Axess. Det handlade om pop och politik, en serie i flera delar. I det här avsnittet var de bland annat i Tyskland under 70-talet och de spelade ett band som hette Ton Steine Scherben. De hade en låt som hette "Macht kaputt was euch kaputtmacht"! Det tyckte jag var lite roligt. Jag kände varken till dem eller låten sedan innan. Gjorde ni det? Är de kända?

Drömjobb = talskrivare åt presidenten

Men allvarligt, kan folk sluta vara intresserade av amerikansk politik?! Jag håller fan på att sprängas av irritation. Intresset är inte för egentlig politik - ideologi och idéer - utan för saker som: "spelet", "presidentvalskampanjer", "personligt varumärke", "mediebilden", "strategier". Bara massa PR-trams! Jag misstänker att det är tv-serien "Vita huset" som ligger bakom och har gjort folk fascinerade/dumma i huvet. Nu vill varenda jävla svensk medieman i åldern 20-40 år jobba som talskrivare åt USA:s president. Men skärp er!

Bra för Sverige

Nu gnölar sörlänningarna. De har fått dyrare el pga nya elområden. Bu-fucking-hu. Allvarligt, jag tycker vi ska stänga ner LKAB, SSAB, all vattenkraft och skogsavverkning och se hur jävla BRA FÖR SVERIGE det går sen.

måndag 14 november 2011

Filmquell

Jag hyrde två filmer i går, "Blue valentine" och "Easy A". Någon som sett dem? Jag tyckte båda var bra. Sevärda.

Först såg jag "Blue valentine". Hade inte läst någonting om den utan bara fått den rekommenderad av en bekant. Men jag kände igen Michelle Williams och Ryan Gosling. Jag gillar Williams. Hon kan verkligen utstråla alldaglig trötthet och lesshet. Få Hollywood-skådisar kan det. Gosling är också bra. Men han var inte så snygg som jag mindes honom. Har haft någon slags fix idé om att han är skitsnygg. Okej, han är inte ful, han ser bra ut. Men jag har nog överskattat honom i den aspekten.

Det har de förresten lyckats med i filmen. Parets utseenden. Med, antar jag, enkla medel (inget datafix) lyckas de få dem att se yngre/äldre ut. Typ 10 års skillnad ser det ut som! Det är imponerande. Och tillbakablickarna är nästan det som gör hela filmen. Trots att pirret och lyckan i förälskelsen är väl skildrad finns det något olycksbådande i deras första möten. Eftersom man vet hur det kommer gå sedan.

"Easy A" var en mer lättillgänglig film. Rolig och rapp. Och Emma Stone är rätt charmig faktiskt. Även om jag tycker Patricia Clarkson och Stanley Tucci (två av mina favoriter!) stjäl showen som hennes roliga och schyssta föräldrar. Annars var det lite kul och oväntat att se Clockwork orange-McDowell i en biroll (som rektor). Jag kände även igen en tjomme från "Gossip girl".

Sedan är det alltid intressant att hur progressiv en Hollywood-film än försöker vara så landar den nästan alltid i något välbekant i slutet. Då får alla i staden veta att huvudpersonens slamprykte är falskt (PUH!) och så blir hon ihop med goa killen (MEN GUUU VA SKÖNT!). Antingen får filmarna alltid vika sig för det de tror att producenterna och publiken vill ha eller så har de en skev självbild av att vara mer progressiva än de är.

Men nu raljerar jag och är lite väl tuff. Filmen har trots allt ganska många lager och perspektiv och en lekfull inställning till könsroller. På något sätt måste den vara realistisk också: En tjej blir (väl?) aldrig en cool hjälte, en charmör, av att ligga runt. Det fungerar inte så.

torsdag 10 november 2011

The stiff years

I dag köpte jag mitt första mp3-album. Innan dess har jag bara köpt spridda låtar vad jag kan minnas. Jag slog till på Kirsty Maccolls samling "The Stiff years" för 99 kronor. Så jävla värt. Har haft en hang-up på "He's on the beach" och var bara tvungen att ha den. Nu spisar jag den om och om igen. Och "Terry" och "You caught me out" och...

Jag har tänkt på Kirsty en del på sistone. Att hon varit inblandad i FLERA klassiska grejer, sådana som artister blir glada över om de får EN av under sina karriärer. Det hon sjöng in med Smiths och Morrissey. Jullåten med Pogues. "They don't know" som hon skrev som tonåring och som blev en jättehit med Tracey Ullman. Och hennes tolkning av "New England" som blivit en modern klassiker.

Hennes sound är helt eget också. Jag spelade "He's on the beach" i går och farsan ba "Är det Kirsty Maccoll?" trots att han aldrig hört låten förut. Det är något med det där 80-talsreverbiga och hur hon lägger sin röst i lager på lager. Ljufligt.

 
Synd att hon gick och dog för tidigt. Jag läste en del om det förut. Att hon var på semester med sina barn och var ute och badade när en jävla idiot kom och mejade ner henne med en motorbåt. Om jag minns rätt var det i ett område där motorbåtar var förbjudna dessutom. Tror det blev rättssak och någon blev dömd. Men då var ju skadan redan skedd.

Att ha roligt är roligt

"Att ha roligt är roligt." Så avslutas en dikt som min morfar skrev en gång. Så jävla rätt. Jag håller med fullt ut. Just för tillfället har jag roligt åt Kristen Wiig. Och åt Magnus Ekelunds blogg som jag skulle tro är en av Sveriges absolut roligaste bloggar. Det är härligt att skratta!

Nya vågens feminism

Ett av mina favoritprogram i P1 är "Nya vågen", ett program med debatt och kritik om samtida kultur. Men en grej är de riktigt dåliga på: genus och feminism. Ändå försöker de gång på gång. Och det smärtar mig så eftersom det hade kunnat bli bra - bara de hade varit bra på det.

I senaste avsnittet handlade det om tanttrenden och hemmafrutrenden. Där kunde programledaren Jenny Aschenbrenner rada upp flera exempel som styrkte tesen att dessa trender finns i Sverige i dag. Men sedan kom den här formuleringen (jag tog den från hemsidan så den var väl inte exakt samma i programmet): "Varför vållar klockade kjolar och lagt hår så mycket debatt medan en generation unga tweedklädda män ostört kan sitta med pipan i mungipan?"

Vad är dåligt med det här då? Jo, för det första kommer programledaren inte med några konkreta exempel som backar upp tesen att det finns en gubbtrend i Sverige. Det ska vi liksom bara köpa ändå. Var är de unga gubbarna? Var är tv-serierna, radioprogrammen, tidningarna och bloggarna som representerar unga män som lever gubbliv? Själv kommer jag bara att tänka på Johan Hakelius och han är ju inte ens speciellt ung. Ge mig konkreta exempel!

På denna skakiga faktagrund ska det sedan diskuteras: Varför? Svaret är redan givet, det är liksom inskrivet i frågan. Det gäller bara att någon ska säga det. Just den här gången är det journalisten Jenny Damberg. Hon säger något i stil med att kvinnor alltid bedöms hårdare än män, vad det än gäller. Det hade jag nog svarat själv också. Svaret är helt enkelt: Patriarkatet. Problemet är bara att det svaret sällan öppnar för någon vidare debatt. Det tar slut där.

Jag har verkligen inget emot att "Nya vågen" anlägger feministiska och genusmässiga perspektiv. Tvärtom. Men det ska fan vara mer underbyggt, avancerat och debattvänligt än så här.

lördag 5 november 2011

Please don't confront me with my failures / I have not forgotten them

Bor hemma hos morsan och farsan för tillfället. Det är ganska ovanligt för folk i min ålder. Och jag vet ju såklart att det är patetiskt. Detta vet jag eftersom jag inte är dum i huvet. Men vissa verkar ju tro det, tro att jag är dum i huvet och att jag inte vet att det är patetiskt. Därför måste de påminna mig om det genom mer eller mindre humoristiska pikar, typ varje dag. Och visst kan jag skämta med och skratta, men det börjar bli tröttsamt nu. Kom med nåt nytt, snälla. Jag har inga större problem med boendesituationen (och att uthärda beskyllningar om patetik från mig själv + självhat är jag van vid och bra på). Det verkar som att en del andra stör sig mer på hur jag lever än vad jag gör. Det borde väl räcka för dem att leva sina egna, som de verkar tycka, härliga och fantastiska liv - i jämförelse med till exempel mitt då - utan att behöva pissa på andras. Skit i mig om det inte handlar om omtanke.

torsdag 3 november 2011

Bra och dåligt

Jaha, då har man blivit med Twitter. Jag har säkert pissat sönder Twitter i alla möjliga sammanhang, men det är väl bara att äta upp det då. Jag älskar att äta! Och det är skillnad att göra en sak och att köpa ett helt koncept. Jag använder ju Facebook, men det behöver inte betyda att jag älskar själva Facebook förbehållslöst. Eller att jag tycker det ska lyftas upp till nyheter. Jag menar, jag tycker ju till exempel om att äta chips, det är något jag gör. Men jag vill inte höra om det i Ekot bara för den sakens skull.

Twitter då. Jo, men det är rätt kul. Man får ta det för vad det är: En slags "chatt" för "vuxna". I Sverige är det ju mest kändisar, journalister och annat mediefolk som håller på. Har ingen aning om hur pass folkligt det blivit i andra länder. Där är deltagandet kanske mer representativt för befolkningen? Skillnaden är ju väldigt stor mot Facebook. På fejjan finns mer än halva Sveriges befolkning, på Shitter är det väl några tiotusental som är aktiva. Sen kan man såklart hata sönder Facebook och allt vad det står för ändå. Men det är svårare att ignorera.

Men det märks ju att vissa svenska twittrare verkligen inte tar det för vad det är. De tar Twitter på stenhårt allvar. Och har liksom skapat sig en identitet av det. "Hej, jag är Anna Bengtsson - twittrare." Herregud. I de fallen finns det både lökar att släppa och pinnar att dra ut ur röven.

När det gäller T. som källa till nyheter är jag kluven. Jag tycker det är lika puckat att avfärda sociala medier (äckligt uttryck, men jag vet inte vad man ska använda istället?) i nyhetssammanhang som att okritiskt hylla dem. Det finns ju exempel när det fyller en funktion, som vid Utöya. Ingen journalister fanns där under händelsen, men folk på ön kunde själva twittra. Då fanns unik och relevant information på Twitter. Självklart måste den nyhetsvärderas och bedömas källkritiskt, men vadå, det gäller ju för alla medier.

Men vissa nyheter som har med Twitter att göra känns inte alltid allmängiltiga. Det är skitgrejer helt enkelt som de flesta inte bryr sig om. Då handlar det om att journalisterna gör en annan bedömning - eftersom Twitter är en verklighet för dem. Man blir hemmablind, gör sitt intresse till andras. Ett annat störigt inslag i nyheterna som har med T. att göra är att själva mediet ofta - och inte nyheten/händelsen - får spela en orimligt stor plats. Twitter som företeelse, Twitter som fenomen. Då förvandlas det till en slags metanyhet med lite substans.

Som skrivet, det finns både fördelar och nackdelar.