Du sköna nya värld

Ofta kan det kännas som att allt bara blir värre och värre i världen. Vilket leder till en hopplöshet. Håller ni inte med? Men ibland, IBLAND, kommer hoppet tillbaka och man får känslan av att en bättre värld är möjlig. Nyligen hade jag en sådan upplevelse.

För några dagar sedan lyssnade jag på radioprogrammet Nya vågen i P1. Det handlade, bland annat, om "papperstidningens död" och att Svenska Dagbladet ska sparka folk och sluta göra en separat kulturdel. Efteråt kunde jag inte riktigt sätta ord på de tankar och känslor som programmet gett mig. Men SOM TUR VAR hade några skarpa hjärnor skrivit kommentarer på Nya vågens hemsida. Jag kommer aldrig kunna återge dem på ett sätt som gör deras briljans rättvisa, så därför väljer jag att citera dem i sin helhet.

Mediabubblans rättmätiga kollaps

Svenska journalister har länge levt i en bubbla - fullständigt allienerade från vanligt folk. Utvecklingen är för mig ute i verkligheten är därför fullständigt logisk. Jag har alltid betraktat mig som tämligen kulturintresserad men för mig finns idag absolut ingenting att hämta bland dagens utbud hos mainstream-media som bara ängsligt tycks snegla mot kollegor i branschen om att vara mest pk-mässig och up to date bland kollegorna på Söder. Uppenbarligen är jag inte ensam. Tidningsdöden ser jag fram emot med största glädje och intresse. Det kan nämligen bara bli till det bättre. Livet i bubblan kan ni sköta internt utan vare sig prenumerationspengar eller skattestöd. Det verkligt fria ordet och mångfalden återfinns numera på nätet - för hur länge? Det är det enda som oroar mig.
/Rollo

Kultursidorna

Ja det är väl inte så konstigt att den delen bara är en kostnad. Det är en ytterst liten del som vill bli uppfostrad eller indoktrinerad i helt sjuka kulturmarxistiska och genusresonemang. Det kan även SR tänka på.
/Erik

Japp!

Maktdyrkande mainstream media är på tillbakagång och individen får bilda sig en egen bild av världen. Källkritik är populärt igen. Vi som granskat medias rapportering vet att i princip allt som rapporteras är gravt missvisande på något sätt. Är du intresserad av någon händelså måste en mångfald källor undersökas och vägas samman. Nyhetsbyråerna är katastrofalt dåliga och ofta i händerna på desinformatörer med politiska eller kommersiella intressen som färgar urval och rapportering. Kort sagt, utmärkt om papperstidningarna försvinner, dom gör mer skada än nytta.
/björn

Kulturhuset

Det är i o för sig ingen större förlust att kulturbilagan läggs ned. För min del får de gärna lägga ner Kulturhuset också. Eller åtminstone avskeda TinTin-lallarna.
/Bertil

Kvalificerade kulturjournalistiken?

Sveriges obildade journalister, har mig veterligen inte skrivit något kvalificerat.
/Ajöss o Goodbye

När jag läste denna intelligens i skriven form kände jag: "YES! Jag är inte ensam!". Och precis som mina tankefränder Rollo och Björn ser jag gladeligen fram emot när alla papperstidningar försvunnit. Drömmen är ju givetvis också att Sveriges Radio och Sveriges Television läggs ner samt alla, så kallade, "nyhetssajter". Det vill säga, att det till sist inte finns en enda journalist (bara ett annat ord för kulturmarxist/mångfaldsterrorist/genusfascist/lögnnazist) kvar i Sverige. I stället kommer all nyhetsrapportering att finnas på exempelvis Flashback, Avpixlat och i kommentarer från hjältar som Rollo, Erik, Björn, Bertil och Ajöss o Goodbye. Fatta vad bra det kommer bli. Jag ser så himla mycket fram emot det. Förtvivla inte mina vänner - framtiden är ljus!

Lite olika grejer

Jag tänkte testa en grej nu, att börja skriva om en grej och sedan se var jag hamnar. Eller, jag ska vara ärlig, jag vet var jag kommer att hamna. Ungefär. Men jag ska försöka vara öppen under tiden jag skriver också. Att jag kan haka på associationer som kommer efterhand. Nu låter det som att jag ska skriva värsta stream of consciousness-lyriken och så är det verkligen inte. Jag menar bara att jag inte kommer att hålla tråden så bra, texten kommer inte vara tydligt vinklad, som vi journalister brukar säga. Så det kan hända att allt känns väldigt splittrat. Å andra sidan, vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Jag har också en känsla av att jag kommer verka ganska bestämd och tycka att jag har rätt om saker och ting, men då är det bara att tänka in ett ”tycker jag” efter varje mening. Orkar inte understryka det jämt, att det är mina åsikter, vilket borde vara uppenbart. 

Tänkte börja med Dinosaur Jr. De har ju precis släppt en ny skiva som jag har prövat att lyssna på litegrann. Och den verkar väl ok, precis som de två tidigare. Många av er vet ju det, att på de tre senaste Dinosaur Jr.-albumen är originaluppsättningen återförenad: J. Mascis, Lou Barlow och Murph. Rätt roliga namn, det där, låter som tre troll. Hur som helst, som man brukar säga, DET ÄR JU KUL ATT DE HÅLLER PÅ. Men musiken är ju verkligen inte lika bra som på de tre första skivorna som trion gjorde: S/t, You’re living all over me och Bug. Och det låter kanske som ett lite slött ”de var bäst i början”-uttalande, men då ska jag be att få tala om att mitt förhållande till Dinosaur Jr. är allt annat än slött. Och framför allt är det väldigt osentimentalt. När deras tre första skivor kom var jag bara ett barn som inte visste vad collegerock var. Jag upptäckte dessa album under senare hälften av 90-talet.

Annat är det med, till exempel, Belle and Sebastian för de släppte plattor SAMTIDIGT som jag lyssnade på dem. Förstår ni vad jag menar? Den där känslan av att vara i fas med ett band, att man är samtida, att man (det låter kanske ostigt) liksom växer tillsammans. Och då är det större risk att det skapas en sentimental och nostalgisk relation, tror jag. Jag skulle inte riktigt lita på mitt eget omdöme när det gäller Belle and Sebastian. Eller det kanske jag skulle... Skit samma!

Anledningen till att jag kan skriva att Dinosaur Jr.:s tre första album (eller åtminstone tvåan och trean, ettan är rätt ojämn, MEN Repulsion är en av deras bästa låtar någonsin) är klart bättre än de tre senaste är att jag har öron: Jag hör att de är bättre. Och jag tror att en del musikkritiker och fans inte riktigt kan göra det, på grund av att känslorna fuckar upp det för dem. Många är så himla glada över att ”grabbarna spelar ihop igen” och att de har tagit tillbaka lite av sin tidiga skivomslagsestetik, kritikerna/fansen VILL SÅ GÄRNA att musiken ska vara fantastisk. De lurar sig själva, för musiken är inte fantastisk. Den är inte skitdålig heller, den är liksom bara kött och potatis. Om vi ska vara ärliga så knäcker ju, exempelvis, låten Sameday - som J. Mascis gjorde med The Fog (och där Robert Pollard från Guided by Voices gästsjunger) - allt på Beyond, Farm och I bet on sky.

Jag har också sett, apropå Dinosaur Jr.:s tidiga skivor, att en del droppar Bug som den klassiska skivan. Vafalls! Det är ju You’re living all over me som är klart bäst av de tre tidiga (och, när jag tänker efter, förmodligen deras bästa skiva totalt sett). Visst, Bug är väldigt bra, men YLAOM är bättre. Varför? Som jag skrev tidigare, jag har öron att höra med. Låtarna är överlag bättre och det finns en annan laddning i musiken. På Bug kan man spåra en aning av trötthet ibland, att de börjar bli less, liksom. Och efter den splittrades bandet.

Parentes: Lou Barlow är en otroligt underskattad basist! Jag kan ju förstå varför det har blivit på det sättet. Gitarren ligger alltid i förgrunden och J. Mascis har fått otroligt mycket cred som gitarrist. Men det är orättvist! LYSSNA bara på hur LB spelar bas. Han är så fruktansvärt musikalisk, lägger så snygga toner. Tycker verkligen att han borde få upprättelse. Han är verkligen en av de mest säregna rockbasister jag hört. Nog om detta.

Tre år senare kom Green mind och namnet var fortfarande Dinosaur Jr., men det var ju ett HELT ANNAT BAND, mer ett soloprojekt. Nu var bara J. Mascis kvar, även om Murph fick vara med och sessionstrumma på vissa grejer, och musiken var inte densamma. Soundet var ett annat. Egentligen borde de/han kanske ha bytt namn. Dinosaur Sr. kanske. På de tre första skivorna framförde de ju någon slags skräckrockpop som kändes väldigt tilltalande och originell. Det var melodibaserat, men med en skruvad och otäck stämning över alltihopa. Ibland kunde det brisera: det kom helt plötsligt en gitarr från helvetet som låg tokhögt i mixen, ett ångestvrål, läskiga filmsamplingar. Och skivomslagen, åtminstone YLAOM och Bug, underströk det obehagliga. Det var liksom äckliga omslag. Mycket bra.

På Green mind är allt det där borta, soundet är mycket mer polerat och det har också hänt något med J. Mascis låtskrivande. Man hör det direkt på första biten, The wagon. Den är fantastisk, men den är något annat. Och den kan på något sätt sägas vara en mall för allt som J. Mascis har gjort sedan dess. Inte att han har försökt upprepa den, men han har fortsatt med DEN TYPEN av musik. Oavsett om han har kallat sig för Dinosaur Jr., J. Mascis and The Fog eller något annat så har han egentligen skrivit ”samma låt” ända sedan The Wagon. Vilken jag menar är väsensskilt från det han gjorde på S/t, YLAOM och Bug. The Wagon är inte nödvändigtvis sämre än det gamla (eller jo, det är den nog, marginellt), men den är annorlunda. Jag tycker ju att Where you been är ett skitbra album. Och jag gillar Without a sound väldigt mycket också, men i just det fallet kan jag inte lita på mitt eget omdöme. Det var den första Dinosaur Jr.-skivan jag lyssnade på i mitt liv och jag gjorde det NÄR DEN KOM, när Feel the pain och I don’t think so gick på P3 och MTV spelade golf-videon. Dessutom har jag många minnen, hur jag och min bästa vän lyssnade på den tillsammans och så. Plattan är helt enkelt indränkt i mycket annat som inte har med själva musiken att göra. Men FÖR MIG är den en av de bästa.

Efter Bug, när J. Mascis och Lou Barlow var ovänner, var det ju lite så att fansen skulle välja sida. Antingen skulle man lyssna på Dinosaur Jr. eller Sebadoh. Eller, jag vet inte om det var så, om några resonerade så. Om själva musiken. Men en har ju hört människor resonera kring deras relation. Vissa har sagt att ”J. är ju ett svin” medan andra mer har varit inne på ”Lou är en fjant och en lipsill”. Oftare har jag nog hört den senare, när jag tänker efter. Vilket är lite trist eftersom det känns som ett trist machouttalande. Men ja ja, förmodligen ligger det säkert något i båda ståndpunkterna. Vad jag har läst verkade det ju onekligen som att J. hade rätt svårt med empatin när han var ung och körde någon slags psykisk mobbning mot Barlow, MEN OCKSÅ att Barlow hade ett ganska starkt martyr-drag.

Men jag har inte haft några problem med att lyssna på båda banden. Fast jag ska erkänna att jag inte alls har lika bra koll på Sebadoh, och Barlows andra projekt, som på DJ. Med DJ känner jag att jag kan uttala mig med pondus, det gör jag verkligen inte med S. Jag har hört för lite, kan för lite. Men Bakesale är en bra skiva och Harmacy är en mycket bra skiva. Fast min allra, allra starkaste Sebadoh-upplevelse involverar en låt från Sedadoh III, Spoiled.

Jag har förmodligen skrivit om det här på bloggen tidigare, om det här med musik och film. Att jag har upptäckt så otroligt mycket musik den vägen. Alltså, nu handlar det inte om filmmusik/score, utan om låtar som hörs i filmer. Och jag har haft några av mina absolut starkaste känslomässiga upplevelser av musik på det sättet. Vilket inte är särskilt ovanligt, det har nog många haft. Det är ju inte konstigt liksom, att det blir starkare, eftersom det är två medier i stället för ett. Den ena förstärker det andra, och tvärtom. Det är en mäktig känsla när det händer.

Samtidigt finns det något problematiskt med det. Jag känner mig liksom lurad in i en känsla. Det blir spekulativt. ”Ok, i den här scenen vill vi att tittaren ska känna melankoli så då smäller vi på med en melankolisk låt för att få det riktigt jävla tokmelankoliskt.” Och ofta funkar det ju. (Backa bandet, så är det med "vanlig" filmmusik/score också, kanske ni tycker, men nej, inte samma sak, där är musiken skriven specifikt för filmen, för att vara en del av en helhet, den är inte tagen ur ett annat sammanhang.). Dels det, att mina känslor blir spelade på, MEN OCKSÅ att det är en lat grej att göra. I stället för att försöka få fram känslan den hårda vägen – med bara miljöer, skådespelare och dialog – gör hen det lätt för sig. Slänger in en svinbra låt och så blir scenen helt plötsligt mycket bättre. Man ”snor” någon annans konst för att förhöja sin egen  Det är ungefär som om man skulle filma en fantastisk målning i ett klipp. ”Gud vad vacker den där tavlan var i den där filmen…” Ja, men HALLÅ, det är ju liksom inte regissören som har målat den! ELLER skrivit låten.

I en del filmer går det så långt att det nästan blir komiskt. Att typ varje ny scen kickar i gång med en låt i bakgrunden. Det blir liksom som en enda lång musikvideo. Och vad var Garden State? Var den inte, egentligen, bara en chans för Zach Braff att få visa vilken kreddig musiksmak han hade? Nu raljerar jag, Garden State var ok. Men brutalt överskattad!

Spoiled, med Sebadoh. Den är med i Kids och det var där jag hörde den första gången. Den spelas under eftertexterna och jag höll på att smälla av. Just då var det den vackraste och mest hjärtskärande musik jag någonsin hade hört. Den är bra även utanför det sammanhanget, men den kommer ALDRIG bli lika bra som då. Det hade såklart med filmen att göra. Jag såg den på gymnasiet och det är en av de mest omskakande kulturupplevelser jag haft i mitt liv. Det känns som att den förändrade sättet jag ser på världen. Hur många filmer gör det? Jag var liksom helt knäckt efteråt. Är världen såhär rå? Är människor såhär elaka? Jag har verkligen svårt att beskriva det med ord, hur jag kände mig efteråt. Och det är ju inget lyckligt slut direkt, när Casper våldtar Jennie. Han vet inte att hon har HIV, vilket vi som tittar gör. Allt är bara totalt hemskt, på alla sätt. Och DÅ sätter Spoiled igång.

Det finns säkert ljuspunkter i Kids också (det var länge sedan jag såg den nu) och jag minns att jag tyckte att Chloë Sevigny med sitt korta hår var det vackraste jag någonsin sett. Även den känslan var så oerhört stark! Jag känner det sällan nuförtiden, att det blir så starkt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. När någon/något är så vacker/t – en person eller en låt eller ett landskap – att man liksom blir ledsen. Man älskar ju det vackra här i världen, samtidigt som man förbannar det eftersom det får en att må piss. Jag vet inte varför. Vet ni det, varför man blir ledsen av det vackra? Är det för att man vet att det är förgängligt? Är det för att man vet att man aldrig kommer kunna "äga" det? Eller vad?

Rädd på konsert

I kväll var jag på en bra konsert i Stockholm, det var Gösta Berlings Saga och Switchblade som spelade. Switchblade spelade först och de hade två gästvokalister (som förmodligen är kända från andra band, men jag vet inte vilka om jag ska vara ärlig) varav den ena var skitläskigt utklädd. Möjligen var det någon från Terra Tenebrosa? Jag hade nämligen läst att någon därifrån skulle gästa. Hursomhelst, hen hade på sig en mask - eller om hen var sminkad eller både och - och med horn i pannan och en svart dräkt. Såg ut som djävulen. Och så sjöng hen svinäckligt. En gång fick jag faktiskt en riktig rysning genom hela kroppen som jag inte kunde kontrollera. Jag liksom bara skälvde till. Det är mäktigt att bli rädd på konsert. Det blir en så stark upplevelse. 

Ett av mina tydligaste spelningsminnen i livet är från Hultsfredsfestivalen, jag tror det var 1998, när Dark Funeral spelade i Teaterladan. Det var fullt med folk, grishuvuden på scenen och bandet byggde upp en riktigt ruggig stämning. Det kändes som att VAD SOM HELST kunde hända, och då menar jag inte vad som helst mysigt utan något riktigt jävla hemskt. Jag var tvungen att gå därifrån efter en stund. Fantastiskt.

Butiksöppning

Som M. uttryckte det: "Välkommen tillbaka till Sveriges mest meningslösa människor, i det här avsnittet besöker vi Täby!"

Prognosis: Negative

Jag älskar Seinfeld, det är ingen hemlighet. Och det finns ju så sjukt mycket humor man kan lyfta fram ur den serien. En av alla roliga grejer är hittepåfilmerna som dyker upp ibland: Ponce de leon, Sack lunch, Check mate, Cry cry again, The pain and the yearning... Och kanske bäst, den Emmanuelle-inspirerade Rochelle Rochelle - a young girl's strange erotic journey from Milan to Minsk. En annan favorit är Prognosis: Negative och när jag surfade runt för någon dag sedan hittade jag en trailer för den. Mycket välgjord, måste man säga.



Det finns en för Death blow också, inte riktigt lika bra:

Dumskallarnas sammansvärjning

Jag kände att jag ville skriva lite mer om det här med att känna sig dum, som jag skrev om i förra inlägget. Ibland (ofta hänger det samman med att jag hängt mycket på internet) känner jag mig dum. Alltså inte elak utan korkad. Men också att alla andra mänsker är dumma. Idioter. Ännu större idioter än mig. Nätet kan ju ibland framkalla den bilden. Saker som skrivs är korta, drastiska, i affekt. Det finns liksom inte tid eller plats för längre resonemang, för "å ena sidan, å andra sidan". Man tar ställning för eller emot saker, på ett dåligt sätt. Och efter långa sejourer på internet kan jag liksom tro det så starkt, att världen är sämst och alla människor är idioter, jag tror det så starkt att jag verkligen börjar TRO på det. Tills jag läser en bra bok eller kanske lämnar min äckliga, insvettade krypta och träffar trevliga, snälla, smarta människor och inser att, hallå, det var inte riktigt så farligt ändå.

Men det kan vara lätt att dras in i idiotin. Jag tänkte på det senast när det gällde Lars Vilks-debatten. Vilken av dem? Ja, då tänkte jag faktiskt på ursprungsdebatten, den som handlade om hans teckning av Muhammed som en rondellhund. Och när det blir en sådan infekterad debatt som runt den, då hamnar det ofta i ett för- eller emot-läge. Man måste ta ställning för eller emot. Är jag för Lars Vilks teckning eller är jag emot den? Väldigt länge visste jag verkligen inte på vilken sida jag skulle ställa mig. Det fanns (och finns) liksom argument både för och emot, tyckte jag. Dessutom blir jag i princip alltid provocerad när samhället, eller vad det nu är, ska avkräva mig att ta ställning för eller emot något. En tredje grej var att jag kände att jag inte ville göra mig till kompis med något av lägren. De som skriker högst FÖR och högst EMOT är ju oftast idioter. De som kan argumentera smart FÖR eller EMOT, de kan jag tänka mig att lyssna på. Men i en debatt är det kanske extremerna som sticker ut, som man minns. Och då kan jag känna "fuck it, jag tycker båda sidor är idioter, jag vill varken vara för eller emot för jag vill inte förknippas med någon av er". Förstår ni känslan? 

Samma känsla fick jag i går när jag tittade på nyheterna och såg att amerikanska ambassadören i Libyen hade blivit dödad. Tydligen på grund av en film som finns på nätet (jag har inte sett den) som sägs vara amerikansk och som smädar Muhammed. Eller ja, det kanske egentligen inte är PÅ GRUND AV filmen, men den används i alla fall som en ursäkt för attentatet. Förmodligen är den/de som gjort filmen idiot/er. Och samtidigt givetvis de som dödade ambassadören. Så varför måste jag välja sida? Jag vill inte. Allt är ju skit. 

Tillbaka till Vilks teckning av rondellhunden. Till slut har jag ändå kommit fram till att jag är emot teckningen. Eller, mer emot än för, kanske man ska säga. Jag menar INTE att Vilks borde ha stoppats från att teckna hunden, att teckningen borde förbjudas, eldas upp etc. Det är inte det jag säger. Bara för att jag personligen är emot något betyder ju inte det att jag tycker det ska förbjudas, att jag är för censur, eller hur? Jag säger bara att jag moraliskt tar avstånd från teckningen. Men egentligen inte för vad den innehåller. 

Konst måste få vara provocerande, måste få slå mot det etablerade, mot det heliga. Konst måste också få vara barnslig. Jag tänker till exempel på Carl Johan de Geers målning av svenska flaggan. Den där han har skrivit "kuken" och "skända flaggan" och allt vad det är. Det är barnsligt, provocerande, slår mot en viktig symbol. Jag tänker också på Ecce Homo, religiöst relaterad konst med bilder på olika HBTQ-personer i scener hämtade från Bibeln. Det är också provocerande och slår mot något heligt, i alla fall känner många kristna så. 

I fallen med de Geer och Ohlson Wallin är det också tydligt vad konstnärerna vill. För de Geer är det ett politiskt ställningstagande, mot nationalism och militarism. För Ohlson Wallin handlar det om tolerans och om vad/vilka det kristna kärleksbudskapet egentligen ska omfatta. Med Vilks teckning är budskapet mer oklart. Finns det ens ett budskap? Han har tecknat profeten Muhammed som en rondellhund. Varför just en rondellhund? Finns det någon fyndighet, någon vits i det som jag inte har förstått? Det man hakar upp sig på är ju just hunden, hunden som har ett så lågt rykte inom islam, vilket Vilks givetvis känner till. Så han tar det heligaste och blandar med det lägsta. Och det verkar vara hela poängen. Hans budskap verkar vara "nu jävlar ska jag jävlas". "Jag gör det för att jag kan." Lågt som fan. Men även den barnsliga, pubertala inställningen kan jag till sist köpa (även om den är svår att svälja), jag tycker att konsten ska få driva med, skämta om och förnedra religioner. Därför att yttrandet och konsten ska vara fri och religioner ska kunna tåla den behandlingen, annars är de inte så starka som de säger.

För att återkomma till innehållet, att jag skrev att teckningens innehåll inte var det stora problemet för mig. Till exempel, om en egyptisk konstnär i Egypten hade gjort EXAKT SAMMA teckning hade jag inte stört mig alls lika mycket (okej, kanske dåligt exempel eftersom rondellhundar kanske inte finns i Egypten, men något motsvarande då). I det sammanhanget hade teckningen fått ett riktigt budskap, och hade blivit ett slag uppåt. Mot den religiösa makten, kanske också mot den politiska makten. Den hade fått en poäng, känts meningsfull, och hade landat i konstnären själv.

Det som gör rondellteckningen till moraliskt dålig konst är att det är en svensk som gör den, i Sverige, just nu. Det handlar om vem konstnären är och om sammanhanget. Vilks är en etnisk svensk, Sverige är ett av tradition kristet land, där islam är en minoritetsreligion utan makt. Medan Ohlson Wallin kommenterade "sin"/"vår" religion, kristendomen, ger sig teckningen i stället på "den andres" religion och samhälle. Vilks sparkar inte uppåt och hemåt, han sparkar neråt och bortåt. Dessutom i en tid när islam utsätts för mycket kritik i Västerlandet och när många främlingsfientliga partier spelar på hat mot islam och muslimer.

Vilks kanske tycker att JUST DÄRFÖR ska teckningen ut just nu, just för att situationen är så känslig, då står konsten och yttrandefriheten på sin spets, JUST DÅ är det som viktigast att kunna få säga "det mest förbjudna". Kanske har han en poäng? Kanske är han modig? Uppenbarligen riskerar han dödsfot, men paradoxalt nog känns det samtidigt som att han inte riskerar något. Förstår ni vad jag menar? Det känns som att han är feg genom att vara en populist som stryker en högljudd grupp främlingsfientliga med vind i seglen medhårs. Jag ser inte det konstnärliga modet i det.

En konstnär ska inte ha några lojaliteter! Gör något sant provocerande och försök uppröra "the moral majority" i stället. Gärna med några mer djupgående tankar än "nu jävlar ska jag jävlas" och "jag gör det för att jag kan" bakom det hela. Och givetvis tycker jag att dödshoten mot honom är totalt förkastliga, fattar knappt att jag känner pressen att behöva skriva det. Men som sagt, det här är en infekterad debatt där man måste ta ställning tok-för eller tok-emot.

Nu ska jag nog inte skriva mer om Vilks. Börjar bli trött på karl'n. Vad tänker ni andra om hela den här soppan? Teckningen? Jamtli? Etc.

UPPDATERING: Apropå allt detta såg jag alldeles nyss det här.

En klass för sig

Det här med att man blir smart av att läsa böcker, det är ju en jävla trött klyscha. Men under de senaste dagarna har jag verkligen märkt att det stämmer. Jag har liksom känt förändringen, i min kropp, i min hjärna. 

Mitt läsande brukar gå i perioder och den senaste tiden har jag inte läst så mycket böcker. Men så började jag med A feast for crows och när den var slut var jag liksom uppe i varv och högg direkt in på En klass för sig, av Curtis Sittenfeld. En bok jag tänkt läsa länge, men pocketen har bara blivit liggande hemma. Nu är jag nästan klar med den. 

A feast for crows satte väl inte igång så mycket hos mig, men sedan jag plockade upp En klass för sig har jag liksom fått en större tankeverksamhet, på ett helt annat sätt än annars på sistone. Då har jag mest surfat på nätet, hängt på sociala medier, kollat på tv. Men jag har liksom inte tänkt särskilt avancerade tankar, jag har känt mig rätt dum. Böcker alltså, vilken grej. 

En av många saker jag har tänkt på, när jag läst En klass för sig, är mitt märkliga förhållande till USA. Och jag fattar ju att jag inte är ensam om att ha det, tvärtom tror jag att väldigt många svenskar och andra har det. Bland annat har jag funderat på det här med historien och kulturen och att jag, som svensk/europé, känner mig kulturellt överlägsen gentemot USA. Och det är ju en ganska sunkig känsla, elitistisk och kanske nästan kolonial. På något sätt känner jag ändå att jag får bära den känslan, eftersom jag sparkar uppåt. Att det är okej eftersom USA är världens mäktigaste land och har världens bästa självförtroende. Så resonerar jag inför mig själv i alla fall. 

I En klass för sig går huvudpersonen på en internatskola i nordöstra USA. Husen är liksom byggda för att verka äldre än vad de är, de ska verka "europeiska" (just att klumpa ihop alla europeiska länder till bara "Europa" verkar vara populärt), eleverna ska klä sig som brittiska privatskoleelever, ämnena är bland annat latin, antiken och europeiska språk. Och när jag läser om det sitter jag liksom och ler överlägset. De försöker liksom härma "Europa", ett gammalt Europa som liksom inte riktigt längre finns och aldrig har funnits, det är bara en bild av Europa. Dessutom: människorna kallar sig irish-american eller italian-american osv bara för att få någon slags historisk förankring. USA har ju typ ingen egen historia och kultur, förutom populärkultur, landet är bara drygt 200 år gammalt. 

Så sitter jag och tänker och känner mig förmer. Men vem är jag? Jag som bara råkat bli född i Sverige, i Europa. Jag har knappast bidragit till det europeiska kulturarvet. Det här kanske blev ett förvirrat inlägg, men det kändes tydligt och smart när jag tänkte det nyss...

Jag tittar på tv

I kväll har jag tittat på tv. Bland annat har jag sett:

* Uppdrag granskning special om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var bra. Har kanske inte kommit upp på nätet än, men antagligen kommer man kunna se det här om ett tag. En stor del av filmen handlade om deras familjer och vänner. Vilken otrolig lättnad det måste vara för dem nu när Martin och Johan är frisläppta. Det går ju nästan inte att fatta. Nu väntar vi bara på att en annan svensk journalist - Dawit Isaak - ska få sin frihet. Han har suttit fängslad lika länge som Martin och Johan, plus 10 år. 

* Aktuellt, där de bland annat uppmärksammade Sandsborgshändelsen ännu en gång. Jag har sett inslag om den händelsen tidigare de senaste dagarna. För den som inte känner till: Sandsborg är en tunnelbanestation i Stockholm. Under natten mellan, jag tror det var, lördag och söndag filmade övervakningskameran en man som vacklar omkull, förmodligen berusad, och till sist ramlar ner på tunnelbanespåret. Han hamnar liksom mittemellan rälsens skenor. En annan man hoppar ner till honom, men inte för att hjälpa honom upp. I stället rånar han honom på prylar, hoppar upp igen, och går därifrån. Det är så genomvidrigt att jag bara vill spy. Och några minuter senare kommer tåget, men eftersom mannen ligger mellan skenorna överlever han. Förmodligen låg hans ena fot på rälsen eftersom den krossades. Han fick också en del skador i ansiktet och ena axeln. Men ändå, helt otroligt i sammanhanget att han klarade sig. I Aktuellt-inslaget fick Kristdemokraterna uttala sig om att man borde införa en civilkuragelag. Det här är ju ingen ny idé i Sverige, den har varit uppe på agendan förr. Jag vet inte. Kan man tvinga folk att ha moral? Var ska man dra gränsen? Om jag ser nån få spö av 20 skinheads, måste jag ingripa då, med risk för mitt eget liv? Svår fråga. Och mitt i alltihopa kommer min tv-skadade hjärna och bara tänker: Seinfeld. 

ASOIAF

Jag blev precis klar med A feast for crows, den fjärde boken i A song of ice and fire-serien. Alltså den bokserie som tv-serien Game of thrones bygger på. Egentligen var jag först inte så sugen på att läsa böckerna, det var mer att jag till slut kände mig "tvingad". Droppen var nog när jag tillbringade en helg med några av mina bästa vänner varav alla, utom jag, hade läst böckerna och/eller sett tv-serien. En stor del av samtalen handlade om ASOIAF och då hamnade ju jag liksom utanför. Man kan tycka att det var lite drygt av mina vänner att prata om ämnet så mycket trots att de visste att de därmed exkluderade mig...

... men men, så var det i alla fall, och jag tror det var efter det som jag kände tvånget att ge mig in i George RR Martins värld så att jag framöver skulle kunna vara med i mina vänners samtal om den. Kanske också för att känna mig som en del av något större än min vänskapskrets, som en del av samtiden. Eller egentligen är det kanske inte en längtan att vara en del av samtiden, kanske mer en slags allmänbildning? Eller både och. Vet inte riktigt. 

Jag kände samma sak med Harry Potter. Jag var inte sugen på att läsa böckerna, men eftersom det pratades och skrevs om honom överallt så ville jag liksom ändå kolla in vad all uppståndelse egentligen handlade om. Så jag läste första boken, men det var inte alls min grej. Resten har jag låtit bli. 

Men ASOIAF är mer min melodi. Jag gillar det. Det är skoningslösa och osentimentala sagor med färgstarka och komplexa figurer plus mäktiga världar och intriger. Och jag gillar verkligen att kapitlen berättas från olika personers perspektiv. Det mindre bra ligger väl (inte oväntat) i språket, att författaren inte har det bredaste ordförrådet och den snajdigaste formuleringskonsten. Många ord, uttryck och scener tycks återkomma. Auburn hair, mummers farce, och jag vet inte hur många män som har spent their seed on someone thighs, bara för att nämna några exempel. Och (nu kanske jag generaliserar) vad är det med fantasyförfattare och töntig humor? Som tur är ligger fokus inte på humor i ASOIAF. Bra! 

Om de fyra första böckerna kan jag säga att jag gillade de tre första mycket, de var riktigt bra. Fyran var klart sämre. Här saknas några av de bästa figurerna och GRRM snöar in på sidospår som man som läsare egentligen inte bryr sig ett skit om. Kanske kommer man förstå relevansen av det längre fram (det ska bli sju böcker varav fem har kommit), men det hjälper inte: fyran blir en oengagerande transportsträcka som var en riktig pina att ta sig igenom. I efterordet skriver GRRM att arbetet med boken var en "bitch" och det märks. Det känns inte som att han hade särskilt roligt när han skrev den. Nu hoppas jag att femman levererar!

Jag har ännu inte sett något av GOT (tänkte vänta med det tills jag läst klart femte boken), men däremot en rolig sketch om det. Många av er har säkert redan sett, men jag länkar ändå pga älskar humor.